Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En svensk humanist. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
store författaren och som på det ömkligaste
sätt bortförklarades eller förtegs av alltför
många av den samtida kritiken. För romanen
»Röda rummet» och skådespelet »Fadern»
uttryckte han emellertid lika tydligt sin
beundran och det kraftigt och fullt ut. Brist
på mod och vördnadskänsla har förmodligen
med orätt ansetts vara en judisk egenskap.
I alla händelser äro just mod och
vördnadskänsla karakteristiska för Oscar Levertin.
Det ligger något alldeles särskilt tilltalande i
denna förening av tapperhet och försynthet.
Böj gen var ingen fara för honom. Han ville
tränga in och igenom.
Levertin var ej snål på beröm och hyllning.
Om Selma Lagerlöf skrev han: »Liksom det
gångna decenniet givit oss vissheten om
okända fyndigheter av dyrbar metall i den
svenska jordens sköte, har hon bibringat oss
ett levande bevis på själva den svenska
markens outtömliga poetiska rikedomar.
Naturligtvis visste man detta förut, men hon har
uppenbarat det med den mest oemotsägliga
och genialiska instinkt. Därför är det också
vi hålla henne, moder Sveas egen guddotter,
särskilt kär.»
Vi svenskar äro —- visst icke alla men ett
sorgligt stort antal av oss —- moraliskt fega.
Det finnes här i landet ett oproportionerligt
stort antal anonyma angripare, ej minst i
den »nationella» pressen. Oscar Levertin var
icke svensk i detta avseende, men han kände
svenskt både för sig själv och då han
uppträdde offentligt. En väl utpräglad
försiktighet förbjuder i allmänhet oss svenskar att
protestera, då det står något orättvist
nedsättande om Sverige i utländsk press. Då
den svenska konsten, berättar Ahlenius, på
utställningen 1897 i danska Politiken
förklarades ha mindre gnista än grannlandens
och endast Ernst Josephson av den danske
kritikern framhölls som betydande, svarade
Levertin med förtrytelse i Svenska Dagbladet
och framhöll Liljefors och Zorn. Då Georg
Brandes talat om svenska rokokon med
ringaktning, svarade Levertin: »Det grämer mig
onekligen att läsa det omdöme ni, herr
doktor, gör om den svenska rokokon. Dessa
’svensk-franska’ människor äro originellare
än man tror. På sätt och vis kan man säga,
att Bellman hör till dem. Han är i min tanke
rokokons allra största poet i
världslitteraturen.»
Med fog beundrade Levertin Ellen Keys
entusiasm och rena uppsåt och ondgjorde sig
över C. D. W:s diatriber mot henne. Men i
ett fall kunde han inte undgå att ge Wirsén
rätt. Han säger, att denne har rätt, då det
gäller den orättvisa, med vilken Ellen Key
behandlar Sveriges nationella rörelser i
förhållande till grannländernas. »Det är ofattligt»,
invänder han, »varför alla festliga uttryck av
svensk fosterlandskärlek skola kallas
chauvinistiska och alla norska specificeras som
’helig hänförelse’. Har Ellen Key aldrig hört
Uppsalastudenter en mild vårafton sjunga
våren in från Slottsbacken, medan eldarna
lysa över svearnas gamla bygder? Varför finns
det ej i denna hyllning något lika varmt som
i en norsk?»
Djupt greps Levertin av 1905. Det såg den,
som skriver detta, på närmaste håll. Werner
Söderhjelm, Levertins vän och den som
skulle skriva den ypperliga och grundliga
Oscar Levertinsbiografien, hade tagit
Norges parti, och Levertin blev så uppbragt,
att han en tid upphörde med att skriva
till honom. Så skrev han dock till slut till
Söderhjelm: »Jag är minst av allt en
fanatiker i sådana frågor, ehuru jag ej vill
förneka, att jag förvånande starkt reagerat
mot dessa sista norska händelser. Jag kan
ej vara ledsen däröver eller vilja dölja det,
ty det visar, hur jag själv med hjärtrötterna
och mer än jag kanske visste hänger fast
vid svensk mark.»
Äkta svensk, med vördnad för vad vi
under sekler fått av de stora och små
kulturerna ute i Europa men med särskild kärlek
och tack till det vi erhållit av svenskars
dikter, drömmar och »blodsure travaljer» samt
av svenska statens rättsskydd, sådan var
han, denne svenske jude, som skänkt oss
dikter, där han med sitt svårmodiga leende
talar om livets fullhet och dess ångest, och i
sina skrifter låtit oss tränga in i Linnés
storhet och oskuld och i den som sett och känt
mest av Stockholms själ, sångaren med
vemodsdraget över pannan. Oscar Levertin äger,
det har nu sist Holger Ahlenius med kraft,
klarhet och kunnighet påpekat, rätt till
hedersnamnet stor svensk humanist.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
