172 (Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nils Svanberg

regn. Men iakttageisans friska intensitet
erinrar också i den åttitalistiska familjetavlan
»En äktenskaplig tëte-à-tëte» om den
diktare, som skall höra vårfrubäckars språng i
regnets dån på rutorna; man finner
originella uttryck och konkreta bilder: »Mot rutan
ligger regnet groft och stridt» eller: »Mot
marken susa regnets veka spjut.» Både
tendensen — det sunda arbetet — och de
realistiskt lantliga tillbehören i »Förkärlek»
äro äkta Karlfeldt; här prisas de händer
som röra »väfstolens knackande bom och
räfsan på solig äng». Den sunda erotiken
skymtar bland konventionella strofer även
i »Visa» (1886), där med typiskt trygga ord
talas om den fägring vars »spånad» är »stark
och god».

Ett verkligt genombrott — en erinran om
den reella innebörden av »nittitalsstil»
—-markerar »Drömfragment» från 1892, kargt
antydande som En löskerkarl, i många
stycken mer personligt egenartad än det
mesta i debutsamlingen; motivet står annars
nära »Nu lyser månen klar och kall».
»Turister i fäboden» är ett förvånande säkert
förebud till Fjällstorm. Representativa för
Fridolins skald äro »Maj», »I höststormen»,
»Bondvisa» — den senare med klangfulla
sammansättningar som »ymnighetstid»,
»tre-faldighetshelg».

Det finns i Vildmarks- och kärleksvisor
vissa drag som sticka av mot den färdiga,
välkända Karlfeldt-stilen och som därför
bruka uppmärksammas vid
stilundersökningar. De få en klarare belysning genom detta
nya material. Hit höra vissa salongsfina
uttryck — »trolsk poesi» bryter onekligen
ödemarksstämningen i den nyss omtalade
fjälldikten, liksom »modeklädd» i en erotisk
drömdikt — och därjämte en del nonchalant
skämtsamma: »den sköna och skamlösa
damen», kolarns »svarta lekamen» (Huldran).

Den nu framlagda antologien från
Karl-feldts läroår ger alltså rikt stoff till skaldens
utvecklingshistoria. Den rymmer också
skapelser med full livskraft, värda att införlivas
med det helt aktuella verk, som heter Erik

Axel Karlfeldts dikter.

* *

Karlfeldt har fått en värdig hyllningsdikt
av Erik Lindorm i hans nya samling På
marsch. Lindorm är själv en manlig och
öppenhjärtig sångare, en de stora och ome-

delbara livsmakternas tolk. Som sådan har
han avgjort en lyrisk mission i vår tid, och
den har han fyllt väl med sina senaste
dikter. Han har ett arv av äkta
ursprunglighet — icke tillkonstlad primitivism — och
har utvecklat det.

Stramt inriktad på väsentliga ting,
förtjänar samlingen sitt namn. Rytmen är hela
tiden fängslande; först minns man den
sjungande taktfasta och på samma gång
oroligt irrande, besjälat vibrerande
marschmelodin i »Trumman». Denna låter sig knappast
läsas, ett sådant musikaliskt mästerstycke
är den, utan den nästan tvingar till sång.
Just här stå de tänkvärda orden:

Fint är vid högkvarter och tross
att ironisera.
Nu vi måste resa oss
och marschera.

Trummans musik är allvaret, den sträva
symbolen för ett jäktat vardagsöde. Men
den är också djup förståelse och befrielse.
Ser man modigt livet i ögonen, så ser man
också längre. Det märkligaste med På marsch
är, att den mer än någon annan nyare
diktbok sysslar med jordiskt enkla ting,
genomför rent fysiska, naturalistiska motiv — och
ändå verkar mer besjälad än det mesta. När
den jordiska gärningen anammas utan
feghet och fjäsk, får den en så försonande
aningsfull dager som i dikten om »Flickan från
fjärran» —- åter ett rytmiskt förtrollande stycke
vers (liksom »Gungan» och »Invaliden»):

Flickan från fjärran
möter du i din död
om du stått stolt och upprätt
mitt i din svåra nöd —.

Det undret, att en kärv och oförskönad
verklighet plötsligt blir genomskinligt
förandligad, detta präglar Lindorms
kärleksdikter. De loda verkligen »lidelsens brunn» —
orden om kärlekens hunger tagas så
bokstavligt som möjligt (Trettio timmar, Efter
fastan, Fången). Den vardaglighet, vår dikt
så länge eftersträvat, har sällan nåtts mera
osökt. Denna äkta och rättframma realism
visar så att säga ut över sig själv. I de
hetaste ögonblicken transsubstantieras det
som är av jord och kött i ett möte med
själen bortom sol och tid:

Där ej man är gud och djur
och människa, jag och du,
i rummets och tidens bur,
som nu, som nu.

I72

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1935/0196.html

		Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 / 172 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|