Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Sva n ber g
Einar Mai m.
sonlig — så i det lilla utfallet mot
primitivismens sällhetsexistens i en av de starkt
upplevda barndikterna (Önskelistan). Malm
har anlag både till naturdyrkan och
kulturdyrkan. Någon konstnärlig motsägelse ligger
icke däri. Själva idémotsättningen har han
fint träffat, med den personliga tragik den
kan innebära, i ett epigram »Bondeskald».
Blott i staden får han bröd
för sin ångestkamp med orden,
blott hans längtan hem till jorden
skänker dikten rytm och glöd.
Klyvning, kris och själanöd
är hans livsluft alltmer vorden —
anar han, att först som död
kan han återgå till jorden?
Överhuvud ger skaldens självrannsakan en
både bittrare och djupare färg åt hans
livsstämning (Lycksökaren). Även de objektivt
lagda poemen ha djupare ideellt perspektiv
än förr, så »Gammal fjällkarl» om den blinde,
vars osentimentala bekännelse hindrar dagen
»att jubla på majdagens vis».
Den uppfattning av Johannes Edfelts
egenart och betydelse som jag framställde i
denna tidskrift 1932, har efter hans senaste
bok, Högmässa, bekräftats. De intima
stämningar, som äro Edfelts styrka, ha vuxit i
intensitet och omedelbarhet. Det är ännu
tydligare än förut, att han hör till vår yngre
lyriks verkligt lovande kapaciteter. Den lätt
flytande versen, med ett lågmält skeptiskt
tonfall, är mera än förr buren av ett
övertygande patos. Man märker det bäst i en
sådan kärleksdikt som »Sakrament». Här
slocknar den stillsamma glöden icke ett
ögonblick, utan stiger oavlåtligt i ett
långsamt, gripande crescendo. Grundtonen av
behärskad bitterhet framträder kanske mest
fängslande i de koncentrerade slutdikterna. I
högre grad än förr söker Edfelt
monumentala symboler. Han kan i dessa kosmiska
fantasier finna övertygande uttryck för
resignerad tragik.
Tungt av skam och hett av rovdjurslystnad
vältrar sig i rymden detta klot.
— Daimon, som jag mött, en krans av tystnad
flätar jag och lägger för din fot.
I några fall motverkas den åsyftade
monumentaliteten av en viss dragning till preciös
gåtfullhet. -—• Likheten med Hjalmar
Gullbergs originella diktion må till stor del bero
på andlig frändskap, men är dock ibland
störande och bör kunna övervinnas av en så
självständig och ambitiös diktare som
Edfelt. Sådan hans stil nu utvecklats, är den i
vart fall personlig och sympatisk. Hans
lyriska förkunnelse är äkta. Fullkomligt
osökt talar den i en så gripande dikt som
denna (Förbjuden musik), där allt är mättat
med rörelse och mening, »genomskinligt och
klart»:
Det borde väl vara underbart
att en kväll av fullkomlig renhet,
då allting är genomskinligt och klart,
bli kvitt en spökvärlds gemenhet;
att lämna en vrångbild, lösa sin sko,
ta avsked av sitt dilemmas
förfäande black och av glasklar ro
och evighet översvämmas . . .
Den litterära överblicken försvåras i hög
grad av det beklagliga faktum, att
boknyheterna hopas under en enda »säsong»
(efterföljd av bridgesäsongen och skidsäsongen).
Det saknas icke lovvärda tendenser från
förlagshåll att stimulera ett mindre
periodiskt bokintresse. Detta är så mycket mer
tacknämligt, som de litterära nyheterna
uppträda i tämligen oproportionerlig massa.
Anmälaren vill i denna revy av flera skäl icke
göra anspråk på konsekvens i urvalet.
Två av senare tids debuter kunna
obetingat räkna på allmänt intresse. Bägge dessa
författare — Nils von Hofsten i Främling
och Akke Kumlien i Trädet — äro vad man,
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
