Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
olämpligt nog, brukar kalla amatörer på
området. Det tycks mig vara av största
vikt att kritikern i sådana fall endast ser till
prestationens art, som härvidlag icke är
amatörmässig i någon dålig mening.
Nils von Hofsten behärskar en
synnerligen rik känsloskala. Hans dikt går hastigt
från mörker till ljus, hopplöshet till tro.
I bägge fallen griper han lika starkt och
verkar lika äkta. Han har en säker blick för
rytmisk helhetsverkan. Ordval och bildspråk
fängsla icke i alla detaljer, men de bjuda i
gengäld aldrig på något sökt och överdrivet.
Hur skiftande nyanser det är fråga om,
visar å ena sidan en beundransvärt väl
träffad Frödingspastiche, »Dinarsad»;
diktaren har verkligen levt sig in i förebildens
lugnt bevekande ordmusik och fått en
personlig klang därur. Å andra sidan finnas
eruptiva känsloepigram som dessa
egendomligt uttrycksfulla rader:
Smärtorna kännas knappast,
alltför djupt de borra.
Alla tårar ha sinat,
ögonen bränna torra.
Orden sina också.
Alla ord skorra.
För att göra rättvisa åt v. Hofstens egenart
måste man just anföra sådana strofer som
nästan tyckas profanerade av lösryckt
citering; så de rader i den förut resignerat
ordknappa tacksägelsedikten »Hjärtat», där
rytmen plötsligt sväller ut:
Du ville jag skulle ha kvar det,
och så gick du utan hjärta
genom dödens port. ■—
Poetens styrka är den rent personliga
bikten. Men också originella symboler av
allmängiltig natur kan han finna, särskilt
sådana med en smula vetenskapligt saklig
betoning (Blodåre, Oskyddade). Diktsamlingens
mest representativa ingivelse handlar om
»Geranium Bohemicum», växten som endast
gror i den jord, där eld gått fram. Det är
en värdig symbol för en starkt känslig och
konstnärligt vital diktares strävanden.
— Men när elden gått härjande fram och förbränner
allt liv som våren har väckt,
då spränges skalet, och grodden vaknar och känner
att livet skall levas en gång, och när elden är släckt,
skjuter ur jorden en planta med blommor som glöda.
Jord och eld gav färg åt deras blad.
Av jordens längtan föddes deras röda
färg, och den blev mörk i eldens bad. —
Johannes E df e 11.
Akke Kumlien har ett lugnare, mera
mediterande lynne. Vad som först faller i
ögonen är hans förmåga att verkligen måla
i ord. Det går ingen sådan bestämd gräns
mellan konstarterna, som den klassiska
poeti-ken trodde. Endast en måleriskt tränad
blick skulle i ett landskap så snabbt och
intensivt uppfatta stjärnans förstorade
spegelbild i vattnet — endast en poetiskt
skapande hand därtill skänka visionen enkelt
slående ord; här samverka bägge delarna.
Det stiger en blånad i kvällens spår
över speglande vik, där en stjärna sträckt
ett blekt och glimmande kryss.
Denna förmåga att se och måla ger oss
hos Kumlien inte döda, isolerade bilder.
Miniatyrerna ha stämningens inlevelse och
personlighetens dager. Så »Skogen tiger»
eller »Morgonen». Även de rent meditativa
dikterna stå högt (Dagboksblad, Till ett
oroligt hjärta). De ha den rätta
begränsningen. Allt är väl ej lika omedelbart — i
några dikter märker man för mycket
skolningen från Karlfeldt eller Bo Bergman
(Danslek). Men det har icke varit någon dålig
skolning i ordets och bildens konst.
Kum-liens eget temperament framträder tydligt
nog. Han har funnit många självständiga
symboler, som man inte glömmer — den
ovanligt stora, genomkomponerade dikten
»Jag är en gäst och främling»; »Jag minns
ett sjukt barn», »Bron», om drömmens och
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
