- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
191

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Henrik Sørensen. Av Axel L. Romdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Henrik Sørensen

Pi et a. 1922—
Direktor J. Sejersted Bødtker, Oslo.

En konstvän, som stod något oviss
inför det nya måleriet, frågade vad det
röda var som bredde sig som en matta
kring den underlige bleke gamlingen vid
den slocknande elden ute i skogen. Var
det reflex, var det lokalfärg? »Det röde»
— »det er der fordi han Svartbækken er en
morder.» Detta svar blev för frågaren en
nyckel till Henrik Sørensens konst. En
färg är för konstnären icke »une jolie tache
de rouge», en vacker fläck, en tjusande
effekt. Den kan vara detta också, men
icke endast detta. Det vore vilseledande
att kalla den symbol, ty det kunde inge
föreställningen om ett abstrakt och schematiskt
förhållande, och färgen är hos Henrik
Sørensen som hos alla kolorister något spontant
och ofrånkomligt nödvändigt. Man träffar
det riktiga om man säger att färgen först
och sist är uttryck för de inre förloppen
på samma sätt som ton och klang i musiken.

Vi minnas det kända uttrycket att »se
rött». Nåväl Henrik Sørensen ser rött, ser
blått, gult och grönt, i emotionell, ej blott
fysisk mening, ser färgerna och uttrycker
sig genom dem. Icke med ensidigheten
hos den som från början skapat sig sin
måleriska rymd med dess egen dager utan med
den rörlighet och skiftningsrikedöm som
är utmärkande för hans väsen, lyhört
för allt som rör sig i den mänskliga
tillvaron och särskilt i den tid i vilken han
lever.

Landskapet är för honom icke motiv,
det är medium för hans uttrycksvilja,
fyllt av hans sommarlycka, hans
tungsinne, hans förtvivlan och hans
tröstefulla hopp, trots allt. Just därför bli hans
landskapsmålningar så övertygande och
gripande också som naturskildring; en
människa som upplever tillvaron inifrån
ser aldrig naturen kallsinnigt och likfor-

191

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free