Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Henrik Sørensen. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Sørensen
bättre aldrig tal. Olika alternativ till
frågans lösande övervägdes. Det närmast till
hands liggande, att ställa tillbaka på sin
plats Mårten Heemskerks stora präktiga
triptyk, Johan III:s gåva till domkyrkan,
förmådde ej samla sympatier inom
församlingen. Tanken att förvärva ett sengotiskt
altarskåp måste uppgivas, sedan varken
Skärkinds kyrka eller Statens Historiska
Museum velat ha älskvärdheten att ställa
ett dylikt till förfogande. Att söka skaffa
ett helt nytt modernt konstverk bar emot
för så gott som alla vilka hade någon talan
i saken. Kyrklig konst och modern konst
hade i stort sett gått olika vägar.
Den moderna konsten satte ensidigt som
sitt mål att lösa koloristiska och formala
problem. Den kyrkliga bildkonsten hade
mestadels blivit, om icke »ancilla fidei» så
»ancilla architecturæ», en tjänarinna,
kuvad och underbetalad, åt de kyrkobyggande
arkitekterna, som gärna sågo dess verk
degraderade till möbler, blott dessa möbler
ptydligt och vackert fogade sig in i de
helheter de skapat vid sina ritbord. Kyrkliga
konstverk, eller kanske rättare kyrkliga
dekorationsstycken, av denna art kunde
kanske vara på sin plats och fylla en uppgift
på andra håll. I Linköpings domkyrkas
högkor ville man icke nöja sig med en möbel,
vore den än så stilfull — det visade sig
förresten svårt att få några stilfulla saker
i denna bistra tid. Då situationen var som
mörkast och mest oviss kom domprosten i
Linköping hem från en badortsresa, under
vilken han träffat en ungdomskamrat som var
en av Henrik Sørensens närmaste svenska
konstnärsvänner. Denne hade kommit att
säga, att Henrik Sørensen vore den rätte
mannen för den uppgift som här väntade.
Namnet var nämnt, det namn som måste
segra när det väl blivit uttalat. Dess bärare
kom och såg — det var icke att begära att
hans seger skulle vara slutgiltig och
fullständig från första stund. Men det gick
snart upp för biskop och klerker och lek-
Petrus. Detalj av
Linköpingsaltaret.
män, att Henrik Sørensen på ett sällsynt
sätt ägde förutsättningarna att här skapa
det stora religiösa konstverk man ville få
till stånd.
Liksom gamle Joachim Skovgaard i sin
av stillsam kraft fyllda återhållsamhet var
romansk i sin stil och känsla, så var
Sørensen i sin extatiska lyftning, sin andliga
vertikalism, gotiker, samstämd med det
kyrkorum där han skulle skapa. Och han
hade under sin konstnärsgärning redan lagt
tillrygga de stationer i Via dolorosa som
beteckna förstadierna till Uppståndelsen.
Passus — sepultus — ressurectus. Den
som en gång lyssnat till Bruckners
F-moll-mässa erinrar sig den hela varelsen gripande
stegringen i detta förlopp, strålglansen
kring den Levande Uppståndne.
Henrik Sørensens första impuls var att
ge just denna frälsande segerkraft ett
uttryck som lät allt mörker, ali vånda, allt
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
