- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
225

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Efterkrigslitteraturen i Frankrik

på hur denna sinnesförfattning i viss mån
identifierade sig med skriftställarens eget
jag och temporärt tog sig uttryck i vad man
kallat »litterär imperialism» — detta tidslyte
(klagade på sin tid Jean de Pierrefeu), som
»var dag alltmer utbreder sina härjningar
bland de unga» och igenkännes på sitt ohöljda
förakt för ali moral, sin pose av trotsig
okänslighet och sin lidelsefulla åtrå att äga och
att njuta. I »Le Paradis à 1’Ombre des Epées»
ställde Montherlant sin personliga utveckling
som bakgrund för denna orientering av
instinktlivet hos en del av den franska
ungdomen strax efter kriget.

Dessa äro ytterlighetsfall, som vi
visserligen få akta oss att generalisera. En blick
omkring oss visar emellertid att även en
mera genomsnittlig typ av det släkte vi
för enkelhetens skull benämna
efterkrigstidens, företer tillräckligt många avvikande
drag från närmast föregående för att redan
ha fångat moralisternas uppmärksamhet och
satt spår i romanlitteraturen. Vi ha givetvis
i Frankrike (som i de andra f. d. krigförande
länderna) att räkna med en förändring av
den allmänna sinnesarten, betingad av kriget
själv och dess omedelbara efterverkningar,
jämte sekundära processer av varjehanda
slag: osäkerheten i det politiska läget,
skärpningen av den industriella konkurrensen,
penningvärdets försämring, turismen,
idrottskulten, etc. En i flera avseenden starkt
särpräglad generation har framvuxit under
andra och vanskligare livsbetingelser — så
egenartad att en av samtidens finaste sociala
iakttagare, Lucien Romier, kunnat ägna
den sitt studium under titeln »1’homme
nouveau».

Nåväl, periodens litteratur är alltför
enstämmig — och mångstämmig — i sina
vittnesbörd om denna nya människotyp för
att några tvivel skulle råda om dess
för-handenvaro. Den möter oss, karakteristisk
och omisskännlig, hos flertalet
romanförfattare, som slagit igenom efter kriget och
nu äro i 40-årsåldern eller därunder: energisk
och hänsynslös, hård i sitt grepp om livets
praktiska ting, primitiv om ej pervers i
sin njutning (märk att homosexualiteten,
låtsad eller verklig, blivit en företeelse på
modet i vissa extrema sfärer, med Gide
som promotor och föredöme!), likgiltig för
intellektuella finesser, effektivt inställd på
kamp och konkurrens. Och med det faktum
att en dylik psykologisk typ åtminstone
15 — Ord och Bild, 44’e årg.

under en del år tilläts göra sig bred följer
att romanen i sin helhet — i handling, miljö,
atmosfär, teknik och ton — bär prägel av en
motsvarande inriktning. Den är realistisk
(i den mening att den rör sig i verkligheten,
men en verklighet åt vilken kubism,
surrealism och »dada» gåvo ett lika tidstroget
uttryck) och för resten vad man vill, men
aldrig rörande; den vädjar till allt utom
känslorna; den vill lära oss att om passionerna
som hittills driva sitt spel i våra hjärtan, de
ej längre ge sig tillkänna i sentimentala
attityder; den föredrar det exceptionella och
abnorma framför det alldagliga; den skyr
retorik; den rättar sitt tempo efter tidens och
fattar sig kort.

Så ungefär ter sig i stora drag denna
efterkrigsårens romankonst, som gett en del
kritiska olyckskorpar anledning att kraxa
om förfall och mana till samling till »den goda
smakens» och »den franska andens» hotade
lärer och penater. De författare, på vilka
ej denna karakteristik i allt väsentligt
stämmer, äro ej — för att låna ett ord av
Girau-doux — »dans le mouvement». De stå utanför
den utveckling, som gett periodens litteratur
dess egentliga särprägel. Den som funnit,
eller tror sig ha funnit, den gemensamma
formeln för de individuella insatser, vilka
betecknas av namn som Cocteau och
Radi-guet, Morand, Giraudoux och Mac Orlan,
Kessel, Drieu, Aragon, Delteil, Green, Giono,
Cendrars, Montherlant etc., har knappast
något tvivel om att dessa skribenter, om
ej på annat sätt märkliga, åtminstone äro
representativa för ett visst tidslynne.

II.

Man vore frestad att till de här nämnda
kriterierna på »tidsäkthet» hos den franska
nutidsromanen lägga ännu ett, därest det
ej saknades i en del f. ö. typiska fall. Man
kan inte undgå att frapperas av det
kosmopolitiska inslaget i denna litteratur och av
dess förekomst draga vissa slutsatser rörande
förhållandena i verkligheten. Jag tänker här
mindre på det faktum att det franska
samhället sedan kriget utsatts för starka
påverkningar utifrån, och att landet under
åren närmast efter fredsslutet besöktes av
hundratusentals främlingar, av vilka en del
kvarstannat och blivit bofasta och i den mån
de införlivas utgöra en rasbiologisk faktor
av ännu svåryärderlig betydelse. Det i detta

225

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free