Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
sammanhang intressantare är att den franska
överklassen själv i ej ringa utsträckning
frångått sina stillasittande vanor och ryckts
in i turismens och den internationella
cirkulationens stora virvelström. Dostojevski skrev
på sin tid försmädligt: »Det är omöjligt att
ta en fransman ur den föreställningen att
han är nummer ett i universum. F. ö. vet
han mycket litet om universum . . . Och
vidare vill han ingenting veta.» Detta
omdöme, som ännu för ett tjugotal år sedan
innehöll en viss sanning, saknar tillämplighet
på våra egna dagars fransmän ur de högre
samhällslagren. Kriget har gjort slut på denna
isolering. Franska ingenjörer och affärsmän,
författare och lärde, krigare och diplomater
beresa numera i betydande antal vår egen
och andra världsdelar och representera en
fond av erfarenhet och kunskap om
främmande länder, som ej kunnat undgå att öva
någon återverkan på hemmaopinionen.
Intresset för reseskildringar och
utlandsen-quëter av skilda slag är f. n. påfallande hos
detta folk, som tidigare ej utan skäl tillvitats
en benägenhet att kringgärda sig med
självtillräcklighetens kinesiska mur. En bibliografi
över arbeten om Ryssland utgivna av
fransmän under de senaste åren på grundval
av autentiska rön skulle t. ex. uppta ett ej
föraktligt antal nummer. (Det saknas å andra
sidan inte yttringar av leda vid denna kanske
en smula överskattade specialitet. Man läse
Aragons sarkastiska anmärkningar, i »Traité
du Style», om turistskribenterna och deras
naivt beundrande klientel!)
Några av dessa verk härröra från mer
eller mindre kända författare: Duhamel,
Morand, Beucler, Béraud, Fabre-Luce. Fallet
är långt ifrån enastående. Även frånräknat
några globetrotters i stor stil, som förena
diplomatens eller tidningsmannens yrke med
skriftställarens (Claudel, Giraudoux, Morand,
Durtain, Londres m. fl.) är det lätt insett att
kosmopolitismen, långt ifrån att vara enbart
en modesak, hänger samman med
förändringar i vanor och åskådningssätt och för
skönlitteraturen varit en ej oviktig källa
till förnyelse. Några exempel få räcka. Jag
nämnde Duhamel. Han tillbringar halva sitt
liv på resande fot; hans sympatier och
erfarenheter äro världsborgarens. De två
Tha-raud, som gjort sig ett namn inom en helt
personlig genre — historia, reportage
och novellistik i ett — ha med förkärlek
valt sina ämnen i arabisk eller judisk miljö.
Den iberiska halvön har sina dyrkare: Cassou,
Montherlant, Larbaud. Den siste, en man
med förfinad lärdom och mångsidig
bildning, en utsökt konstnär och språkkännare,
om vars betydelse som kulturförmedlare
hans egen, en smula splittrade och föga
omfattande produktion ger ringa föreställning,
har anknytningar även med italiensk och
anglosaxisk tankevärld. Kessel och Istrati,
den ene rysk jude, den andre en bohéme och
f. d. hantverksman av grekisk-rumänsk
härkomst, och båda uppburna berättare, ha
hämtat ingivelser från andra fj ärrliggande
regioner. Saint-Exupéry och Monfreid, för
att nämna ett par av de sista årens
debutanter, exploatera med framgång personliga
hågkomster från resp. Sydamerika och
Rödahavsområdet . . .
Företer nu denna litteratur, som i ton och
innehåll erbjuder så många kuriösa
beröringspunkter med det franska samhällets
utveckling under åren efter kriget, även i
sin yttre gestaltning några drag, som med
sannolikhet kunna betecknas som
tidstypiska? Vi hålla oss för enkelhetens skull till
den genre, som alltjämt tilldrar sig
huvudintresset — romanen, och konstatera bl. a.:
en påfallande kärlek för analysen som
framställningsmedel; en strävan att frångå den
traditionella romanformens konstruktiva
stelhet; en orientering mot djärv och drastisk
knapphet i det språkliga uttrycket.
(Tendenser, väl att märka, som endast
undantagsvis uppträda i förening. Duhamel, en
romanpsykolog av helt modern typ, sluter sig
i formen nästan pastichaktigt till den
klassiska stiltraditionen, sådan den odlats av
France: samma läckert avrundade fraser,
samma välljud, samma trankila tempo,
samma benägenhet för longörer och
omskrivningar. Kessel, en man helt fylld av den nya
tidens anda, är varken i sitt skrivsätt eller
den tekniska behandlingen av stoffet
anmärkningsvärt originell. Lacretelle kan väl förlika
sin smak för kasuistiska finesser och lätt
morbida själstillstånd med ett färgregister,
från vilket alla grella toner omsorgsfullt
avlägsnats, o. s. v.)
Manien att söka tränga ned i det
undermedvetna och analysera i det oändliga, som
lätt leder till en anhopning av detaljer, under
vilka det analyserade subjektets psykiska
enhet hotar att försvinna, har med säkerhet
utvecklats under påverkan av den moderna
själsforskningens dissociationsmetoder (Freud)
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
