Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E f t e r k r ig slitteraturen i Frankrike
satt sitt väsens cesariskt hårda prägel på
ett och annat verk av originell uppfinning.
Han fångar ett ögonblick vår
uppmärksamhet som en av de mindre
»odödlighetskandidaterna». Gå vi till romanförfattarna, gäller
som allmän iakttagelse att åtskilliga
förutsättningar verkligen varit för handen för en
effektiv förnyelse av denna konstart, —
förmåga till överlopps, en eggande tidsluft,
exempellösa möjligheter till »dokumentering»,
— men också att jäktandet och bluffreklamen
liksom allmänhetens pockande på ständigt
nya sensationer uppmuntrat till hafs och
ytlighet och hindrat talangen, där den fanns,
att mogna i fred. Få äro de, som av sitt
eget väsen eller gynnsamma
omständigheter bevarats mot dessa yrkets och tidens
frestelser och vägrat inrullera sig i de habila
mångskrivarnäs härskara. Att här försöka
en gallring förefaller ändamålslösa Duhamel?
Mauriac? Martin du Gard? Kanske . . .
Återstå tre långt mera betydande namn,
som ej kunna förbigås här, ehuru deras
bärare tillhöra perioden endast i den mening
att den händelsevis sammanfaller med ett
skede av deras verksamhet eller inflytande.
Jag återgav ett yttrande om Proust, som
i ali sin knapphet synes innehålla en rättvis
dom över hans verk. Hans inflytande har
varit betydande, men frågan är om det
någonsin nått över en begränsad krets. Hans
form och framställningssätt göra honom i
stort sett otillgänglig för den bredare
publiken. Det kan rimligen förutsättas att lusten
att läsa honom och möjligheten att förstå
honom ytterligare minskats den dag, då den
speciella samhällssfär, till vilken han
begränsade sina iakttagelser, själv upphört att
existera som annat än ett minne av något
fantastiskt och overkligt. »Les Liaisons
dan-gereuses» och andra exempel visa att ett
litterärt verk kan uppnå klassisk berömmelse
utan att röja ett uns av idealitet eller något
som helst framträdande personligt drag och
uteslutande i egenskap av talangfull
sedeskildring. I alla dylika fall har likväl en rent
formell lättfattlighet tjänat som bevarande
ingrediens. Vad som talar mot sannolikheten
av en beståndande gloria för Prousts enorma
romancykel är mindre att den bild han
upprullat av allsköns mondän ynkedom kanske
är det tröstlösaste tidsdokument hela
efterkrigslitteraturen har att uppvisa, än att
hans »skala», för att tala med Gide, är
omänsklig och hans stil därefter.
I skarpaste motsats till denne kretin- och
snobbkulturens förtjuste krönikeskrivare står
Valéry — för vilken romanförfattarens konst
som sådan är »nästan obegriplig»: en
intellektuell optik lika naturligt inställd på det »fj
ärrsanna» (»homme toujours debout sur le Cap
Pensée, å s’écarquiller les yeux sur les
limites ou des choses, ou de la vue») som den
andres på det oändligt lilla och det
outsägligt betydelselösa; en form lika kristalliskt
hård och sammanpressad som den andres —
med sin glidande böljegång, sin plasticitet,
sina snärj iga satsarmar — bläckfisklik.
Kanske har man överdrivit hans storhet som
diktare. För att ge hans fanatiska bekännare
rätt på denna punkt och i honom hälsa en
ny Lucretius, låt oss först bli ense om en
modifikation av det begreppsinnehåll, som vi
vanemässigt inlägga i den nämnda termen.
Kanske försätter honom stundom hans
kärlek till abstraktionernas tunnandade luft i
(för att låna hans eget ord) »ett nästan
omänskligt tillstånd» och rör han sig i
tilltagande grad med föreställningar, för vilka
»ett efter algebrans och geometriens mönster»
konstruerat chifferspråk utgör det enda
ekvivalenta uttrycksmedlet. Att exakt
värdera hans verk och bestämma deras roll i
nuet är omöjligt redan av det skäl att vi
sakna alla jämförelsepunkter. Hans mening
om sig själv är oss förborgad. Hans
tänkespråk äro klara, men ha ofta orakelordets
mångtydiga klarhet och framblixtra ur ett
ironiskt dunkel. Sfumato — detta
hemlighetsfulla han gärna dröjer vid hos Lionardo
— är måhända till sist vårt intryck av hans
eget väsen: en subtilt graderad
avskugg-ning hän mot oskönjbara inre djup. Skall
han överleva oss? Utom allt tvivel. Men som
vem och som vad? Med vilka drag skall hans
bild definitivt fixeras för eftervärlden? . . .
Han som skämtat så elakt om den
hasardmässiga procedur, som går under det
pompösa namnet »Historiens rättvisa dom»,
skulle kanske aldrig haft roligare än om det
förunnades honom att efter något hundratal
år se sina ord utlagda och sin gärning
värdesatt av den kritik, vars förmåga av
intelligent urskillning han jämför med maskens i
en gammal foliant.
Ännu ett namn — ehuru häftigt omstritt i
vår egen tid — kan med visshet räknas till
de utvaldas, den mans, som just Valéry
karakteriserat med orden: »le personnage le
pius original et l’un des auteurs les pius
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
