Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Omkring Carl Gustaf Tessin. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingvar Andersson
o
Med rätta karakteriserar Holst Tessins öde
i Paris som tragiskt: »han hade fört sin
politik till seger, han hade sett sina strävanden
krönas med framgång. Han återvände icke
desto mindre som en slagen man.» Men
paristiden, som sålunda hade fört Tessin fram till
en av de stora kriserna i hans bana, har också
en annan sida. Då han återvände, medförde
han under gynnsamma förhållanden
förvärvade konstsamlingar av oskattbart värde,
minnen av en storslagen kulturell
representationsverksamhet, och han efterlämnade
hågkomsten av en lysande gestalt, som fullt ut
hävdat sig i rococons Paris. För första gången
hade han här, visserligen med uppoffring
för alltid av sitt ekonomiska välstånd, fått
spela sin — och tidevarvets — älsklingsroll,
den kulturellt tongivande och samlande
statsmannens och grandseigneurens, i fri och stor
stil, och i hans hotell (till sist på Quai des
Théatines) umgingos män som Fontenelle,
Marivaux, Boucher.1 Det har någon gång
antytts, att denna sida av Tessins Parisliv till
det diplomatiska arbetets nackdel fått
inkräkta på hans tid och krafter, men därvid
har man glömt att härmed fullgjorde han en
väsentlig sida av sitt ambassadörsuppdrag: att
visa hur det avlägsna nordiska land, vars
representant han var, förmådde inta en
plats i den europeiska kulturgemenskapen.
Man kan säga att han härmed på sitt manér
fullföljer faderns äregiriga drömmar att sätta
spår också i Paris, den bildade världens
centrum.
Svåra år väntade Tessin vid hemkomsten,
prövande och fulla av förödmjukelser.
Hattpartiets skamfilade anseende efter det
olyckliga kriget kastade sin skugga också på
honom. Men han red ut stormen, hade sin andel
i partiets återuppresning vid 1747 års riksdag,
då han hade ryske ministern von Korff som
sin oblidkelige, även rent personlige fiende,
och behöll sin ställning som hattarnas ledare,
från 1747 till det yttre bekräftad genom hans
inträde som kanslipresident. Holsts
undersökning lämnar honom emellertid vid
hemkomsten till Sverige 1742, och man kan
endast hoppas att författaren kommer att
följa hans öden ett decennium längre för
att konstatera, om nya drag i hans
stats-mannafysionomi kunna skönjas efter den
första stora krisen och om han förmått
1 Se Faunillane av Sigrid Leijonhufvud, Ord och
Bild 1931, sid. 65.
att positivt tillgodogöra sig prövningarna
och de bittra upplevelserna.
Decenniet 1744—54 i Tessins personliga
biografi har Sigrid Leijonhufvud skildrat i
andra delen av Omkring Carl Gustaf Tessin,
med den sägande underrubriken
»Drottningen».
Den perioden av hans liv präglas nämligen
i högsta grad av en ny person, som 1744 gör
sitt inträde i Sverige, en honom i intelligens
och lyskraft fullt jämbördig kvinna, Fredrik
II:s av Preussen snillrika syster Lovisa
Ulrika, som han i en glänsande ambassad
hämtade i Berlin. »Alla är kära åt henne», skriver
grevinnan Ulla,- och hennes make är också
högeligën intagen. Tessin blev huvudfiguren
vid det nya hovet och kom högt i gunst hos
Lovisa Ulrika, som förnam både hans
andliga överlägsenhet över de flesta i tidens
Sverige och det djupa intryck hon själv gjort på
honom. Han blev guvernör hos Sveriges
arvprins Gustav, hos vilken han tidigt tyckte sig
spåra »huset Brandenburgs sprakande
salpeter», och tog sitt uppfostrar kall på djupt
allvar under ibland lekande former, ett stolt
kall för sonsonssonen till en nordtysk borgare.
Det satte sina litterära spår i de brev till
prinsen, som i början av 1750-talet utkommo
på tryck. Men även denna Tessins andra
storhetstid var dömd att få en tragisk upplösning.
Drottningen och han, båda snillrika,
maktkära och ömtåliga, kunde inte i längden
trivas i varandras närhet, och så utmynnade
deras samarbete efter långa och pinsamma
slitningar i en bitter uppgörelsescen, som
förmådde Tessin att hastigt taga avsked från
alla sina hovsysslor. Han kände sig besviken
och missförstådd, väl också sårad i sin
äre-kärhet eller om man så vill fåfänga, alltid
värnlösare mot rent personliga besvikelser
än mot dem han mötte i sin
statsmannagär-ning. Med i grund ruinerade affärer drog han
sig efter de skakande upplevelserna vid
statskuppsförsöket 1756 tillbaka mer och mer.
Sedan 1752 var han ej längre kanslipresident,
och vid Mössornas seger 1761 efter det
olyckliga kriget mot Preussen lämnade han sin
rådsherrebefattning för att i fortsättningen
efter hand förlora kontakten med politiken.
I slutet av augusti 1756 for Tessin från råd
och riksdag, från intriger och förtal till
det Åkerö han under de sistförflutna åren
med Hårlemans hjälp byggt, ett rococoslott
för en nordbo, vilket för återstoden av hans
liv skulle bli hans älskade »förtrollade ö».
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
