Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
världsröst, som skådare och uppenbarare
av den högsta och djupaste verkligheten,
som besvärjare av herradömen och
väldigheter. Han svingade sig själv med en
élan, som liknade en stormvind, upp till
de heliga bergen, där himmelens söner förr
hade haft sin plats, till Tabor, till Sinai
och till Olympen, och jordens skaror
flockades vid foten av dessa berg och lyssnade
betagna till ropen av hans excelsior. Han
gjorde åter i tider, som voro skakade av
våldsamma omvälvningar och förvirrade
av tvivel på allt och alla, myternas skald
och skaldens myter levande och verksamma.
Och som skönhetsskapare framställde han
åter ett höjdmått på genialitet, som man
knappt längre trodde möjligt eller gripbart.
Man såg hans huvud med den mäktiga
pannan och den djupa blicken lysa vid sidan av
världsåldrarnas största skalder, Homeros,
Dante och Shakespeare, i vilkas namn han
så ofta själv döpt sin lyra.
Mot en sådan tillbedjande uppfattning
av Victor Hugo, som han själv i hög grad
bidragit att skapa, inträdde efter hand en
mer eller mindre utpräglad reaktion, och
när romantiken och dess snilleförgudning
förklingat och en mera nykter och kritisk
tid grydde, ägnade man den mänskliga
sidan av idolen en skarp och närgången
granskning, som även gick ut över stora
delar av hans verk, ty hos skalden äro ju
människan och verket ett, och vad som
gäller om den förra kan ej — i själva
hjärtpunkten — avskiljas från det senare, så
visst som verkets källsprång är
personlighetens utflöde. Liksom för att befria sig
från det inbillade självbedrägeri och värja
sig för den suggestion, som utgått från
Victor Hugo-kulten, gingo intelligenserna
och kritikerna i världens med den finaste
kritiska intelligens begåvade nation till
anfall mot den, som man menade, av sin
egen självbetagenhet och andras idolatri
uppblåste giganten och började skaka
kolossens bildstod, så att den ena lemmen
efter den andra i den löst sammanfogade
strukturen tycktes falla till marken.
Dörren öppnades för allt slags kritik och
hy-perkritik, det blev nära nog ett mode att
tala nedsättande om Hugo, och
eftersäg-ningen och okynnet fortsatte den anslagna
tonen. Redan på 1880-talet uppträdde
Edmond Biré som en skarprättare mot
skalden, därefter ha exempelvis Faguet och
Lemaitre, den förre med sedvanligt sakligt
allvar, den senare med självsvåldig
spiritualitet gått hans svagheter på spåren och
med den överdrift vartill det kritiska
avvägandet så lätt leder, framhävt dem.
Man jämföre därmed Brunetières
mästerliga och auktoritativa, av blicken för det
väsentliga präglade framställning av
ämnet i L’ evolution de la poésie lyrique au
XIX siècle. Den franska
litteraturhistorikern sätter här Hugo på hans ledarplats
i de stora poetiska idéernas och formernas
sammanhang. Som en protest mot den
negativt kritiska hållningen gentemot Hugo
kan man beteckna Mabilleaus fint
förstående, efter värdefulla psykologiska
synpunkter orienterade monografi (i Les grands
écrivains frangais).
Den kritik, som riktats mot Victor Hugo,
följer tre huvudlinjer. Starkast har anfallet
drabbat hans personlighet, hans
karaktär, vars skröpligheter man ju så mycket
lättare kunnat draga fram i ljuset, som han
själv, fullständigt obekymrad om världens
dom, givit sig de svåraste blottorna. Man
behöver endast ta en flyktig kännedom
om hans liv och verksamhet för att möta
uttrycken för hans oerhört högt uppdrivna
självkänsla, vilken, sårbar och ömtålig för
alla slags förolämpningar, ledde till
hämndlystnad gentemot motståndare och
vedersakare och var föga nogräknad i valet
av medlen för en motattack. Det är bekant
hur Hugo, särskilt i Napoleon le Petit och
framför allt i Les chåtiments, överöst den
kejserliga usurpatorn och hans kreatur,
såsom de tedde sig i hans ögon, med
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
