Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victor Hugo
han besjunger dem, samklinga hjärtats och
lyrans slag. I hans diktning blommar
barndomsparadiset, ett av romantikens
förlovade land. Ännu som gubbe rördes han
vid anblicken av barn. De stämningar han
målat av hemliv och barnaidyll har han
upplevat under sitt eget äktenskaps lyckliga tid.
Sin hustru älskade han hängivet och ställde
stora fordringar på sig själv som äkta man.
Varje tanke på otrohet skulle han ha
avvisat som hädisk.
Efter nio år tog hans äktenskapliga lycka
ett hastigt slut. Hans hustru gled ifrån
honom, fångad av den snara som utlades
av makarnas intime vän och Hugos
vapenbroder Sainte-Beuve. De brev, som
Barthou publicerar, visa med ali tydlighet,
att fru Hugo kommit i ett intimt
förhållande till den fule men listige Sainte-Beuve,
som förstod att spela sin roll väl och t. o. m.
tycks ha dolt sina avsikter bakom
religionens täckmantel. Det är bekant, hur
genomskinligt och taktlöst Sainte-Beuve skildrat
sin förbindelse med fru Hugo i ett par av
sina böcker. Medan det eljest är vanligt
att kasta sten på Victor Hugo, framställer
Barthou denne i renaste möjliga dager och
anklagar Sainte-Beuve för moralisk
gemenhet. Det är i varje fall en underlig
bekännelse den sistnämnde avlägger i ett brev
från sina äldre dagar. »Jag har», skriver
Port Royals berömde historiograf och
Frankrikes ypperste kritiker, »fuskat litet i den
kristna mytologien; den har fördunstat.
Som Ledas svan var den för mig ett medel
att nå de sköna.» Cynismen kan knappt
vara större än i denna bekännelse. Hugo
avbröt naturligtvis umgänget med
Sainte-Beuve; med hustrun levde han fortfarande
under samma tak, men det var slut med
glädjen i deras samliv. Snart därefter
träffade han Juliette Drouet, som erövrade hans
hjärta för hela hans återstående liv.
Anställd vid teatern Porte-Saint-Martin,
hade Juliette Drouet fått sig anförtrodd
en mindre roll i Hugos skådespel Lucrèce
A ti g 2i s t e Rodin: Victor Hugo.
By st i brons.
Nationalmuseu?n.
Borgia. Därmed var tillfället givet för möten
och samspråk. I brev, verser och
dagboksanteckningar slösar skalden med lidelsens
hetaste ord och lånar sin poesis grannaste
färger för att förhärliga den älskade. Gud,
vars namn han så ofta och högtidligt
brukar, anropas ständigt för att välsigna
henne och det eviga förbund, han ingått
med henne. Inom hans lyriska alstring
finner man spåren av hans lidelse för
Juliette bl. a. i diktsamlingarna Chants
du crépuscule och Les contemplations. När
den förra boken utgavs, väckte det icke
ringa uppseende, att i den förekom en
högstämd hyllning till hustrun — dikten
Date tilia — vid sidan av kärlekssångerna
till Juliette.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
