Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
Hans förbindelse med denna var
emellertid icke fri från skuggor och slitningar.
Juliette hade ett mörkt förflutet, och fastän
skalden med sin sedvanliga patetiska
stor-talighet förlät den ångerfulla Magdalena,
kunde han ej undgå att plågas av tanken
på hennes föregåenden. Juliette å sin sida
led svartsjukans alla kval, då den store
mannen blott alltför villigt lyssnade till
sirenlåten från andra skönheter — han
kunde icke tygla sin översvallande
sinnlighet.
Ur den åsktyngda luften kring dem kom
det ofta till häftiga urladdningar, men
konflikterna utjämnades dock varje gång. Fru
Hugo fann sig stillatigande i sitt öde —
hon hade ju ock sitt eget felsteg att begråta
— och iakttog den största hänsynsfullhet
såväl mot mannen som mot den främmande
kvinna, som intagit hans hjärta. Efter
statskuppen 1851 flydde Hugo ur Frankrike
och levde sedan nitton år i landsflykt.
Juliette följde honom som hans skugga;
på de engelska öarna, där han slog sig ned,
bodde hon i ett hus nära familjen Hugo.
Hon upptogs emellertid icke i denna trots
en invit från fru Hugo. Sedan Hugo blivit
änkling, stod det honom fritt att legalisera
sitt förbund med Juliette, men därav blev
intet. I vänkretsen gällde de dock som ett
äkta par och bodde tidvis tillsammans.
Fru Alphonse Daudet har med graciös
hand skildrat det åldriga kärleksparet. Deras
förbindelse hade räckt i nära femtio år,
en tid tillräckligt lång för att, enligt ett
ord av Chateaubriand, förvandla en
illegitim till en legitim förbindelse. 1883
lades Juliette i graven, och två år
senare följdes hon av den store skalden,
som uttalat förhoppningen att möta henne
i en högre värld.
Victor Hugo har med sin lyras fullklang
besjungit Juliette, men hon har icke
karaktären av hans sångmö, hans genia. En
stark jordisk passion har varit källan till
deras kärlek, som trots den egendomliga
brytning den måste framkalla i skaldens
borgerliga liv, och den moraliska fläck den
varit på hans äktenskap, med poesiens
glöd fått något av idealitetens glans. Under
sina sista levnadsdagar fick Juliette
mottaga följande rader av sin grånade älskare:.
Quand je te dis: sois bénie — c’est le ciel.
Quand je te dis: dors bien — c’est la terre.
Quand je te dis: je t’aime — c’est moi.
Någon utslagsgivande betydelse för
Hugos diktning, någon betydelse motsvarande
den som George Sand fick för Musset,
har hans kärlek till Juliette icke haft. Men
den har dock ingivit honom många
klingande strofer, den har sjungit med elegiens
sus i La tristesse d’Olympie, och den har
blandat sig i satyrleken i Les chansons des
rues et des bois. Till de alpina regioner,
som äro hans diktnings egentliga rymd, ha
varken den älskade själv eller hennes bild
kunnat följa honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
