Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett skolminne. Efter Giosuè Carducci. Översatt av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ane Randel
och mina blickar genom fönstret, där
jag oavvänt såg ut mot berg och himmel
och längre bort mot havets vida bukt.
Med tusenstämmig sång små fåglar sköto
sin flykt mot ljuset, mens de gamla träden
som vakter pratade med fågelynglet
och markens buskar bytte ord med bien.
Det var som blomstren sträckte sig i längtan
mot fjärilarnes kyssar. Stänglar, sandkorn,
ja själva gräset myllrade av
livs-och kärleksdrifter i ali hemlighet
och tusenfaldigt i vart ögonblick.
De dystra bergen, kullarne och säden,
som vaggar mellan snår och gröna vigner,
den fula macchian och björnbärshäcken,
ja själva kärrets svartblå tovor tycktes
besitta evig ungdomskraft i solen.
Då hände det — jag vet ej riktigt hur.
Från livets källa kvällde fram en tanke
på döden i min själ och brevid döden
det tomma intet. När jag så med ens
bredvid varandra ställde allhetskänslan,
oändlig i sin vidd, och icke-varat
och såg mig bäddad i den svarta jorden
orörlig, kall och stum, alltmedan fåglar
därute sjöngo glatt i kapp med träden
och floder ströko fram och livets barn
förnöjde sig i solen, spolade
av himlens ljus — då nedsteg i min själ
med ens ett rent begrepp om döden,
som fyllde mig med skräck.
Ännu i dag
står denna drömbild ifrån ungdomsåren
ibland för minnet upp och väller ned
en isig vattenstråle över hjärtat.
Ane Randel.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
