Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Dikter av Theodor Storm i svensk tolkning. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Var trofast mot de döda... - Jag vet att livet rinner bort... - Fastän jag ber dig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Mas co 11 Silfverstolpe
Var trofast mot de döda . ..
Var trofast mot de döda,
som du bedrövat här,
var trofast mot de döda,
som en gång haft dig kär!
Fastän de ligga kalla,
de leva kvar ändock,
tills döden slutit alla
de käras ögonlock.
När du hör jublet stiga
omkring dig i ditt hem,
de längta bitterliga
att du skall minnas dem.
Du ser ej, hur som vänner
de samlas kring din stig.
Den smärta, som dem bränner,
är obekant för dig.
Bron mellan er är riven.
Nu stamma de till slut
det kärleksord, som livet
ej lät dem säga ut.
Till intet kan det båta
en skugga, mörk av jord,
att hjärtat vill förlåta,
då munnen ej har ord.
Var trofast mot de döda,
som du bedrövat här,
var trofast mot de döda,
som en gång haft dig kär!
(November 1848.)
Jag vet att livet rinner bort...
Jag vet att livet rinner bort
och att jag måste gå en gång
från glöden i en sista kyss
och glöden i en sista sång.
Än hänger jag dock fast vid dig
med plågsamt pockande begär.
Du är min ungdoms sista kyss,
min sommars sista ros du är.
Jag dricker ur en invigd kalk
den sista gyllne drycken re’n,
och av en fjärran sagovärld
är du ett sista återsken.
Min sista stjärna strålar än.
Å, ge ditt hela hjärta nu
och hör mig, där jag böjer knä:
min sista glädje — det är du!
Låt livet brusa genom mig
en sista, flammande minut,
förr’n suckande i nattens rymd
min stjärna slocknar ut!
(Tryckt 1851.)
Fastän jag ber dig...
Fastän jag ber dig, kommer du
ej längre i min famn.
Min röst har ingen trollmakt mer,
då lågt jag viskar nu ditt namn.
Varthän du går, varthän du förs,
och vad ditt långa liv skall ge —
det vet jag ej — jag vet blott ett:
du får mig aldrig mer att le.
Men blir du ensam liksom jag
och komma tonlöst stilla dar,
då skall min kärlek bli som förr
det enda verkliga du har.
Ditt dygn skall glida dig förbi
som molnet och som skuggan far
— och bara det, som nu har gått
och som var vårt bli kvar.
Och om i rummet, där du dör,
en stråle kvällssol faller in,
så är det solen från den dag,
då första gången du blev min.
(Tryckt 1852.)
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
