- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
332

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Paul Valéry. Av Stig Ahlgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stig Ah I gr en

ofattbar lärdom och inga barocka vanor
förknippas med hans sedan femton år
bekanta namn. Han är inte försumpad bohem,
inte försumpad borgare och allra minst
intrigant populärförfattare. Ett retsamt
distingerat noli me tangere strömmar mot oss från
»begreppet» Paul Valéry, summan av
innehållet i hans verk och av vad som
meddelats om hans person. De franska
Valery-biografierna ha ofta karaktären av intervjuer.
De äro skrivna av verkliga eller litterära
vänner, som anförtro allmänheten vad de
lyckats snappa upp om denne skygge polar
-figur.

Valéry föddes 1871 i Cette (numera Sète)
som ligger på franska Medelhavskusten.
Staden är byggd på kanaliserade terrasser,
och solen som spelar på vattnen lär förläna
landskapet en genomskinlig, befriande prägel.
Valérys kanske vackraste poem är förlagt
till kyrkogården, varifrån man ser ut över
den horisontlösa golfen. Tullnären Valéry
och hans familj flyttade till Montpellier, då
sonen var i gymnasiståren, och det blev
således i denna sköna gamla hugenottstad
Valéry kom att utkämpa sin pubertet,
biträdd av tidens ynglingaskalder, den store
Hugo och den klare Gautier. I stället för
läxorna läste han i ett arkitekturlexikon.
Byggnadskonsten är en konst som kan
beräknas och förutses, den har oförstörbara
principer till grund för sin verksamhet och
har alltid varit sig lik. Den förändras inte
oftare än matematik och fysik. Egentligen
kände sig Valéry mer hemma här än i
poesien.

Studentexamen absolverades, och han skrevs
in vid juridiska fakulteten för att slippa
binda sig vid någon särskild disciplin. Han
hade redan börjat fumla med diktarpennan
utan att känna en stark kallelse, då han
sammanträffade med den företagsamme, ett
år äldre Pierre Louys, senare författare till
»utsökta men väl ohöljda pastischer»
(Nordisk Fam.-bok), men som 1890 hade hög
lyrisk feber och stod i begrepp att starta en
tidskrift. Valéry blev den självklare
medarbetaren, sedan de två vännerna i ändlösa
brev prövat varandras intelligens. Även
Gide slöt sig till dem och ställde sin fina
smak och sin beläsenhet till förfogande.
Louys, antikkännare och organisatör, Gide,
pianist och livsfilosof, Valéry, teoretisk
pro-blemställare och lyrisk formbegåvning: en
väl murad och inbördes rörlig grupp, som

sammanfattar en stor del av vad som kallas
franskt nittiotal.

Den poetiska situationen behärskades 1890
av Stephane Mallarmé, som varje tisdag bjöd
en utvald krets konstnärer på te med estetik.
Målaren Degas kom en dag uppspringande
med en halvfärdig sonett och klagade över
att hans idérikedom inte hjälpte honom att
rimma sig igenom dess fjorton rader. För
att förstå Mallarmés avväpnande svar: »man
gör inte vers med idéer, Degas, utan med
ord», bör man erinra sig några av den tidens
strävanden.

Sedan femtiotalet hade skalderna sökt upp
artisterna i deras ateljéer. Måleriet var från
Delacroix till Manet den universella konst,
som de andra skulle efterlikna. Man diktade
med ögat. Ett poem borde helst kunna
förväxlas med en tavla, en staty, ett spänne
av guld och stenar. Det lyriska ämnesvalet
begränsades till den yttre verkligheten,
eftersom en tavla och en staty måste
föreställa något som man känner igen, och ett
spänne måste vara något som man kan ta i.
Snoilsky, som är denna strömnings svenske
representant, sade tydligt nog: jag torgför
ej mitt hjärtas lust och kval. Man var
objektiv, och man var med heder en samtida
till den realistiska romanen.

En omsvängning av idealen ägde rum i
åttiotalets lyrik. Man kan inte längre hålla
samma kurs som romanen, vilken med Zola
ingått i ett polemiskt och grovnaturalistiskt
skede. Tiden är en smula upprörd, och
konstnärerna ta sin hand ifrån den. I stället
närma sig dessa flyende pessimister musiken,
en abstrakt konst som inte tar färg av
klassmotsättningar, av politisk förtret eller
naturvetenskapliga upptäckter och metoder.
Wagner, som kejsarlikt konfronterat de
litterära texterna och orkesterns resurser,
eggade litteratörerna att å sin sida göra ett
närmande. De sluta också att intressera sig
för ordens betydelse. Tankar fick man till
livs på annat sätt! Poemen börja vädja
uteslutande till örat genom fintliga
ljudsammanställningar och lärda rytmer. Mallarmé
är den som lägger ner mest sorgfällig möda
på dikter, ägnade att fylla kraven på
musikalitet. Men något måste man skriva om.
Vore dikten rent nonsens skulle alla föredra
den instrumentalmusik, som orden dock
aldrig kunna besegra ifråga om ljudhärlighet.
Å andra sidan vill man binda sig så litet
som möjligt vid något »ämne». Den som

332

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free