Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Paul Valéry. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Ah I gr en
ingenjören Lionardo. Man visste att Valéry
förknippade konst med matematik och fann
ämnet lämpligt. Så tillkom »Introduction à
la méthode de Léonard de Vinci», publ.
1895 och omtryckt 1919 tillsammans med
en förklarande och ursäktande inledning,
»Note et digression». Numera läsas de bäst
tillsammans i första delen av essaysamlingen
»Variété» (1924).
De damer och herrar som läste La nouvelle
revue för aug. 1895 gjorde sig säkert inte
besväret att arbeta sig igenom Valérys
dunkla och inte särskilt elegant skrivna
uppsats. Den innehåller några av hans
grundtankar framförda utan patos. En tavla
eller en sonett förberedes med lika
inkrånglade och lika förutsebara kalkyler som ett
brobygge. En brobyggare måste vara en
smula konstnär. T. o. m. en matematiker
måste vara det. Lionardo hade inte skilt på
en bro, en tavla och en dikt. De voro
jämställda övningar för ett intellekt, som strävade
att lägga hela naturen under sin domvärjo,
att förvandla naturen till andebesjälade
realiteter. Han lämnade mycket halvfärdigt
efter sig. Han ville —■ inskärper Valéry —
lära och inte skapa. Valéry flyr till Lionardo,
liksom han tidigare från de naturliga
känslornas och de naturliga kunskapernas rike flytt
till matematiken. Först i »Monsieur Teste»
bekänner han kort och visar övermänniskan
i sitt väsens och sin strävans vrångspegel.
Bakom Lionardoreflexionerna skymtar
därtill en mogen filosofisk tanke, som får sin
verkliga kontur i den 48-årige författarens
sena memento: »Note et digression». Det är
huvudsakligen vid den sidan av hans
utveckling Ivar Harrie har dröjt. Till prosaurvalet
av Valéry, som utkom hösten 1934 i svensk
översättning av Elsa Thulin och Ivar Harrie,
har nämligen den senare skrivit en fyllig och
läsvärd inledning.1 I briljanta men icke
alldeles hållbara (han medger det själv)
hänvisningar till Fichte refererar han Valérys
filosofiska grundupplevelse. Vi kunna
således vara mer kortfattade här, samtidigt
som det är skäl att hänvisa till Harries
ampla skrivkonst, rekommendera hans
smidiga referat och doktorala domar och
möjligtvis påpeka att han snarare är abstrakt
än konkret. Vad överflyttandet till svenska
angår ha dagsrecensenterna kunnat plocka
1 Paul Valéry. Prosastycken. Valda och översatta
av Elsa Thulin och Ivar Harrie.
ihop några bockar, men alla ha enhälligt
fastslagit översättarparets kvalifikationer. De
ge en pålitlig bild av Valérys glansfulla,
arbetade stil. — I urvalet ingå två dialoger
— varom nedan skall talas —, ett par
prosadikter — som kunde varit borta — och några
av Valérys bästa essayer: om världskrisen,
om lärlingsskapet hos Mallarmé, om Goethe
och om samhällsutvecklingen (det berömda
företalet till Montesquieus »Lettres persanes»).
■—- Boken om »Monsieur Teste» saknas men
har förebådats i annan översättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
