Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Paul Valéry. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Valér y
kropp, som snarkar när Teste sover oeh
dricker medicin när Teste lider, men för övrigt
inte besvärar honom.
Teste talar fort med grumlig röst: hans
tankar vilja inte vingklippas till ord. Han
har avmätta rörelser: hans tankar vilja inte
förryckas till gester. Han sover endast två,
tre timmar om dygnet: hans tankar vilja
inte förvrängas till drömmar. Men ibland
språkar Teste med den ävenledes mycket
begåvade lösmynte vän som skall föreviga
honom. På operan fascineras publiken av
scenhandlingen och böjes under musikens
suggestioner till gemensam ödmjukhet
eller rätas till samfälld höghet. Teste
däremot iakttar publiken och lagarna för dess
förtrollning. Är det så märkvärdigt? Har
inte varje intelligent människa sådana
scho-penhauerska stunder, då hon rycker sig lös
och blir kall? Vid det nattliga samtalet på
Testes oansenliga hotellrum imponeras vi
knappast till den grad författaren avsett. I
boken om Teste råder således en stark
disproportion mellan vad Valéry vill tvinga oss
att tro och vår svaga illusion. Vi duperas
knappast, och likna däri Teste.
Strax innan Teste slumrar in ■—- vilket
han ogenerat gör i sin väns närvaro; det hör
till typen — avslöjar han sin verkliga
karaktär av flykting undan livet, av kammar
-epikuré (det hjälper inte sedan att hans
tankemetod är sträng): »Jag tänker, och det
generar väl ingen. Jag är ensam. Vad
ensamheten är komfortabel! Intet ljuvt tynger
mig.» — Lidelsen, förbindelsen, den ljuva
känslan för andra — sexuell och öm i
äktenskapet; vidgande i humaniteten; stärkande i
det sociala arbetet —- förpliktar och
orenar tankearbetet. Men Teste är fri, fri
från glädje och sorg: »Rien de doux ne me
pèse ...»
I följdskrifterna till Teste framkommer
som sagt ingenting nytt. Fru Émilie Testes
brev, där hon lamenterar och ironiserar över
ödet att vara en stor mans maka, är fint
och lustigt turnerat, men man frågar sig
fortfarande: vill Valéry ha Teste tagen på
allvar? Han har själv långa tider levt som
Teste: ärad och ryktbar bland sina och sin
familjs vänner.
»La soirée avec monsieur Teste» betydde
ett bestämt framsteg i jämförelse med
Lio-nardoessayen; den var väl skriven,
uppvisade en proper och subtil prosa. Även
innehållet var sanningsenligare. Teste var ett
oförbehållsamt och gäckande självporträtt,
medan paragraferna om den italienske
målaren innehöllo anspråksfulla utkast till en
synnerligen diskutabel geniuppfattning.
Tiden mellan sekelskiftet och världskrigets
början är ingen storhetstid för fransk
litteratur, ehuru den inte är utan vare sig händelser
eller författare: Anatole France, Barrès,
Rolland, Gide, Péguy, Comtesse de Noailles.
Man kan räkna efter vad de representera.
Det blir i tur och ordning: libertinismen eller
fritänkarkoketteriet, reaktionen eller det
katolska koketteriet, europeismen eller det
humanitära koketteriet, immoralismen eller
koketteriet med förbjudna känslor, den
mystiska socialismen eller koketteriet med
»offer», och slutligen läran om den stora
passionen eller det oratoriska koketteriet.
Var och en av dessa (strömningar eller
personer) var på sitt sätt uppriktig, och det
är givetvis ensidigt att kalla dem koketta.
Men synpunkten finns där, och Valéry kan
ha haft sina speciella skäl att tiga sig igenom
epoken.
Det hör till historien att
vännen-författaren Gide och bokförläggaren Gallimard 1913
lockade Valéry att se igenom sin
ungdomsdiktning för att förbereda en nyedition för
det nystartade förlaget La nouvelle revue
franfaise. Den skrupulöse tjänstemannen och
fine kännaren av litteratur förfärades över
sin ungdoms alstring. Han beklagade dock
mindre dess reella brister —- frånvaron av
tankar och stark känsla —• än dess
chimä-riska: rytmiska förbiseenden, slappheter i
syntax och rimmeri.
Valérys andra debut är lyrisk och framgick
som skenbar eller verklig följd ur vännernas
anmodan. Medan han stryker och förbättrar
sina ungdomssynder skriver han ett »Avsked
till poesien», som symtomatiskt nog lockar
honom att ånyo ge sig i kast med invecklade
lyriska problem. Fyra års arbete resulterar
bl. a. i den över femhundra alexandriner
långa »lärodikten» »La jeune Parque». Den
utkom 1917 och blev en ögonblicklig
framgång bland dem som för tillfället inte sköto
eller skötos. 1920 följer ännu en omfattande
dikt, den enligt mångas mening största
Valéry skrivit, och delvis alldeles begriplig:
»Le cimetière marin». Samma år kommer
urvalet av ungdomsdiktningen, under
rubriken »Album des vers anciens». »Parque»
och »Cimetière» ingå jämte ett flertal andra
dikter i »Charmes» 1922. Trivs man med
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
