Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Paul Valéry. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S ii g A h I g r e n
Viendra 1’heureuse surprise:
une colombe, la brise,
1’ébranlement le pius doux,
une femme qui s’appuie,
feront tomber cette pluie
oti 1’on se jette à genoux!
Valérys efterkrigsproduktion delar upp sig
i tre grupper, som han avrundar och
utvidgar var för sig: den stora lyriken; essayerna
och de essayistiskt betonade dialogerna;
till slut de dagboksanteckningar och
aforismer, som levererat de sista årens tämligen
magra skörd.
Elsa Thulin och Ivar Harrie ha som nämnt
lyckats mycket väl i sina översättningar av
»L’åme et la danse» (1921) och »Eupalinos
ou 1’architecte» (1923).
I »Själen och dansen» samtala Sokrates och
hans vänner om kroppen, som alltid är ett
»nu», och själen, som antingen är minne eller
längtan, men aldrig verkligt existerande.
Danserskan Atikthe symboliserar på det
skönaste sätt kroppens längtan att bli själ. Men
hur högt hon svingar sig, faller hon alltid
tillbaka till jorden och till sin vän. Hur
hastigt hon svänger, undgår hon aldrig sig
själv. Med armarna lindade över sitt huvud
söker hon bygga ett bo i luften, men hon
kommer aldrig att ta det i besittning. »Och
hur förmår detta lilla huvud, sammanpressat
som en ung tallkotte, ofelbart frambringa
dessa myriader av frågor och svar, som löpa
mellan hennes lemmar?» — Om Atikthe
gäller vad Sokrates redan sagt om bordsgästerna,
vilka så genialt tillföra last och dygd näring
i likartade proportioner: »De veta icke vad
de göra, men de göra det som gudar.» —■
Dialogen om dansen är oändligt charmfull.
Dialogen om arkitekten har ett strängt och
spännande tankeinnehåll. Faidros’ och
Sokrates’ skuggor samtala i underjorden.
Faidros berättar om Eupalinos, arkitekten, som
omsatte sitt liv i byggnader, och vars själ
blev rikare för varje handling: »Ingen anar
det —• men detta spröda tempel är en
matematisk bild av en flicka från Korinth, som
jag älskade och som besvarade min kärlek.
Det återger troget hennes kropps
proportioner.» Redan som gymnasist drogs Valéry till
arkitekturen, jämte musiken den enda
konstart som inte efterbildar naturen utan vilar
på matematiska storheter. Valérys
personliga olycka är, att han varken blev arkitekt
eller kunde bli kompositör. I litteraturen får
man finna sig i att röja sin kärlek till flickan
från Korinth. Valéry har i litteraturen velat
införa en anonymitet som är andra
konstarter förbehållen.
För att återgå till underjorden: Sokrates
blir mäktigt gripen av Faidros’ berättelse och
minns hur han själv som ung förkastat
möjligheten att bli en handlingens människa.
Han kunde ha realiserat en möjlighet. Nu har
han som tänkare tvekat inför alla men inte
rört vid någon enda: »Man måste välja
mellan att vara människa och att vara ande.
Människan kan handla endast i den mån
hon kan förbise, och nöja sig med en bråkdel
av detta vetande, som är hennes särskilda
lilla vurm.» — I dialogen om arkitekten
för-dömes därmed Teste, och Valéry har —
kanske för sent — brutit sig ut ur
intelligensprövningens trollcirkel. Ty Teste är ingen
annan än »le démon mëme de la possibilité».
När Valéry på höjden av sin produktion
överblickar sitt livs sysselsättningar låter han
Sokrates säga — ty Sokrates som lämnat
livet är Valéry som lämnat ungdomen och
därmed möjligheten att ge sitt liv andra
konturer —:
»Jag fruktar att det icke var gagneligt att söka den
Gud, som jag hela mitt liv bemödat mig om att
upptäcka, endast på tankarnas väg; det var lönlöst att
frammana honom ur den så skiftande och låga känslan
av rätt och orätt och att pressa honom till att
utlämna sig åt en raffinerad dialektiks
besvärjelsekonster. Den Gud man finner på detta vis är blott
ord, född av ord och vänder åter till ord. Ty det svar
vi giva oss är förvisso intet annat än själva frågan;
och varje andens fråga till anden är intet annat än
enfald och kan ej vara annat. Det är tvärtom i
handlingar och i deras kombinationer vi böra finna den
omedelbara känslan av det gudomligas närhet, och
det bästa bruket för den del av våra krafter, som äro
överflödiga för livet och som tyckas avsedda till att
fullfölja ett odefinierbart mål, som vida övergår oss
själva.»
Vägen från Teste till Eupalinos är tragisk.
Teste, den lille otrolige figuren på ett
Parishotell, som Valéry själv kallat ett monstrum,
en hippogryf, tolkar nämligen de verkliga
förhållandena. Valéry liknar Teste mer än
Eupalinos, och hans stora lyrik har
tillkommit på trots mot hans tanke, därför att
»tingen och människorna ha velat det».
Eupalinosfantasien är ett ångestrop från
Testes skugga. Och dialogen kunde haft en
epigraf, tagen från Valérys älsklingsskald:
nevermore, nevermore.
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
