Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
nen, denna försäsong utgör en attraktion
»för ett turistbesök i vår för sin skönhet
med rätta så berömda huvudstad».
Tvivelaktigt är emellertid, om operahabituéer
bland turisterna uppskattade den
nyinscene-ring av Gounods Faust som vid den något
mer än 5oo:e föreställningen visades i slutet
av augusti. De nya dekorationer till vilka
Ragnar Hyltén-Cavallius enligt en
kanslinotis »gjort förslag» väckte saknad efter sina
visserligen inte idealiskt smakfulla men
gammaldags romantiska föregångare.
Operaromantiska på ett sätt som lämpar sig för
Gounods version av »Faust»-diktens första
del voro ej dessa nya, nyktert och massivt
konstruerade uppbyggnader, vars delar ofta
endast omgrupperades i och för mycket olika
lokaliteter. Regissörens tydliga motvilja mot
illusionistiska kulisser hindrade honom
emellertid ej att på rundhorisonten projiciera en
genom gavlar och tak antydd stadsmiljö,
som, lika oförmedlat som bemålad väv skulle
gjort det, kontrasterade mot scenens
prak-tikabla dekorationer.
Skulle man tro att musiken till »Faust»,
vars 2 ooo:de framförande nyligen
celebrerades på Stora operan i Paris, vid
urpremiären 185g syntes den tongivande kritiken
vara betänklig framtidsmusik? »Man
koketterar med wagnerism — skrev t. ex.
Scudo i La Revue des Deux Mondes — man
odlar systematiskt dissonanser, fördröjda
harmoniska upplösningar och andra kemiska
produkter utgångna från Tannhäusers och
Lohengrins laboratorium.» Det skadar inte
med en påminnelse om att även detta
tonspråk har sin egenart, som försvårade
uppfattningen vid första åhörandet. Befängt
synes oss ändå en annan kritikers påstående
att här saknas »duetter som äro duetter,
finaler som äro finaler», i vars ställe bjöds på
»en oändlig sångrecitation (mélopée) smyckad
med en del vackra infall».
Med sin för senare generationers öron
ibland endast alltför honungssöta melodik kan
»Faust» räkna på nya jubiléer, förutsatt
att goda sångkrafter stå till förfogande. Tack
vare uppfyllandet av detta villkor blev den
av Nils Grevillius musikaliskt ledda
instu-deringen värd att höras. I fråga om den till
slätstruken älskare reducerade titelrollen får
man nöja sig enbart med vokalt välljud —
en fordran som självfallet uppfylldes av Jussi
Björling. Att övriga nybesatta huvudpartier
ej nödvändigtvis behöva göras till kon-
ventionella teaterdockor bevisade särskilt
Helga Görlin som Margareta: i apparition och
spel var hon Gretchen, ljuvt och till sist
patetiskt rörande, och hennes sång ägde en
värme som till och med meddelade sig åt
den något retarderat föredragna valsen,
även kallad juvelarian. Mefistofeles, vilkens
spelmöjligheter i nästan fantastisk stegring
framvisats av sångskådespelare sådana som
Baklanov och Sjaljapin, hade Joel Berglund
ännu ej fått riktigt i sitt grepp, även om
framställningen naturligtvis hade goda
detaljer. Det föreföll betecknande för denne
väl dämpade djävul att det hånskratt —•
ricanement strident står det i originalet —
som han efter Fausts och Margaretas första
kyss skall upphäva som aktavslutning nu
alldeles uteblev.
Först som sist kan konstateras att av
spelårets operanyheter den första, som gavs
i slutet av september, i ali sin anspråklöshet
beredde mest ogrumlat nöje. Tyvärr var
det blott en enaktare, på svenska kallad:
Tenor eller bas? På något sätt märklig är ej
själva musiken av den 75-årige
Wien-berlinaren E. N. von Reznicek, hos oss förut
endast känd genom den kvicka uvertyren
till musiklustspelet »Donna Diana». Den
nya komiska operan, som blott är några
år gammal, kan med vitsiga eller
karrike-rande instrumentala kommentarer påminna
om Strauss och Mahler, trots att orkestern
har kammarbesättning och t. ex. dess
bleckstyrka blott utgöres av två trumpeter och
två horn. Klangligt bestickande äro de
fåtaligt förekommande lyriskt melodiska
episoderna. Största förtjänsten hos denna musik
är dess smidiga anslutning till den av dansken
Poul Knudsen författade underhållande
libretton.
»För att förebygga missförstånd» har
komponisten i partituret angivit ett antal av
honom gjorda citat, som betingats av själva
handlingen och till största delen hämtats
från Rossinis »Othello». Pjäsen utspelas
nämligen på en operascen under en repetition
på nämnda aldrig i Stockholm men i
Göteborg givna opera seria, varmed Rossini,
som Byron skrev, hade »korsfäst»
Shake-speres drama; många nummer därur skulle
enligt en senare tids uppfattning kunnat
pryda en opera buffa sådan som den samma
år som »Othello» komponerade »Barberaren».
Det kan ju synas som en rättvis nemesis
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
