- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
350

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

vänt recensentuttryck — senterade verkets
»tjusande momenter».

Samma sångerska levererade även
smakfullt utförd koloratur som Constanza i den
efter mer än ett decenniums vila likaledes
repriserade Enleveringen ur Seraljen, som
sedan Stockholmspremiären 1814 endast
upplevat ett trettiotal föreställningar. Det var
på tal om detta sångspel som Mozart i ett
brev till sin fader skrev de ofta citerade orden:
»Bei einer Opera muss schlechterdings die
Poesie der Musik gehorsame Tochter sein.»
I ett flerstädes alltför underdånigt
förhållande till den härliga musiken står textboken
till detta Mozartverk. Som Belmonte bragte
Jussi Björling i erinran att det var i ett
närbesläktat, dramatiskt stillastående, men
bel-canto-präglat parti, Don Ottavio i »Don
Juan», som han vid sin debut för fem år sedan
först visade sin röst- och musikbegåvning.
Hjördis Schymberg som Blonde, denna
före-gångerska till Susanna och Zerlina, var en
söt och pigg kammarjungfru, alltså subrett,
som också sjöng väl. I de buffomässiga men
inte alltför skrattretande rollerna som
Os-min och Pedrillo mödade sig Léon Björker
och Simon Edwardsen, av vilka den förre
hade några tillfällen att imponera med sina
basresurser.

Beröringspunkter med »Enleveringen» —
nämligen partiell samhörighet med tyska
sångspelstraditioner — äger Beethovens
musikdramatiska sorgebarn, Fidelio, som
givits i musikalisk nyinstudering av Leo Blech.
I oförminskad grad har denne
mästerdiri-gent, som i mars och april absolverade sitt
sedan tio år traditionella gästspel, kvar sin
förmåga att med sällsynt effektiv
teckengivning och osviklig sinnesnärvaro hålla
tillsammans den sceniska sången och orkestern
till ett samverkande helt, och hans frasering
utmärktes åter av en förening av utmej sling i
detalj och dramatisk puls som allt emellanåt
kommer åhöraren att lystra till såsom inför
något inte förut hört. I titelrollen gav den
nyengagerade Inez Köhler nog sitt hittills
bästa: hon var illusoriskt nog förklädd till
yngling med eldig blick, och bl. a. i
arian vittnade det sångliga utförandet om
inlevelse i denna beethovenska hymn till
den äktenskapliga kärleken. Jussi Björlings i
allmänhet tämligen passiva förhållande i
dramatiskt avseende må vara ursäktligt i
den av fängelsevistelsen svårt medtagne
Florestans parti, i synnerhet som sångaren

350

Stella A n d r e v a som Lakm è.

Delibes har också företrätts med Lakmé,
varav gavs en repris på nyåret. Operan, vars
framgång på 1890-talet främst var
förknippad med Arvid Ödmanns namn, har senare
särskilt återframförts för att ge någon
koloratursopran tillfälle att briljera i
titelpartiet. Nu utfördes detta av Stella Andreva,
som onekligen främst gjorde föreställningen
underhållande. Särskilt i en opera med talad
dialog märkes fortfarande det besvär som
det svenska uttalet gör den engelskfödda,
till hösten i. sitt hemland engagerade
sångerskan, och i de seriösa situationerna hade
den indiska prästinnan svårt att övertyga
med sin alltför spända mimik. Men
apparitionen var strålande och spelet
otvunget, så länge hon hade att framställa det
ljuvt förhoppningsfulla, tämligen koketta
naturbarnet. Utförandet av klockarian gjorde
heder åt lärarinnan, Andrejeva Skilondz, som
för snart tjugo år sedan i samma parti gav
prov på ännu mer virtuos koloratursång.
Den melodiska charmen i Delibes för ali del
långt ifrån djupsinniga musik fann rik
genklang i Stella Andrevas expansiva
sopranstämma. Så vidare talrika voro inte åhörarna
ens vid den första reprisföreställningen, men
de tillhörde tydligen det garde som — för
att citera ett förr om Saint-Saëns-musik an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free