Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
kunde prestera det fordrade höga tenorläget.
Som Pizarro var Joel Berglund den
sedvanlige nattsvarte teaterboven, men sjöng sin
aria med imposant verkan. Liksom i
»En-leveringen» medverkade Hjördis Schymberg
samt hrr Björker och Edwardsen, vilken
senare alltmer synes hänvisad till
buffo-tenorfacket. Sven Herdenberg, som i
Mo-zartverket såsom stilfullt grann pascha slapp
att sjunga, skulle åtminstone i Don
Fernandez, statsministerns, lågt liggande parti
ha varit betjänt av samma förmån.
Så är det den stående repertoaren som
räddar Operan från att i lika hög grad som
övriga scener bli beroende av premiärframgångar
— dessa ha ju detta spelår varit lätträknade.
»Figaros bröllop» har givits med Einar Larson
för första gången som en ståtlig, i god mening
Forsell-efterliknande, ehuru i alla
speldetaljer och övergångar mellan recitativisk
och arios sång ännu ej suverän framställare.
Inez Köhler visade ett från operetten
medfört livligt spelsätt, som dock i denna roll
borde varit mer aristokratiskt betonat; här
var däremot sångföredraget i tyngsta laget.
Isa Quensel, som likaledes är känd från
operetten och tidigare under spelåret framställt
Rosina i »Barberaren», lyckades i det hela
väl med sin andra debutroll, Susanna, i
vilkens trädgårdsaria den lätt angivande
rösten också utvecklade en välkommen
värme. Både »Enleveringen» och »Figaros
bröllop» dirigerades av Herbert Sandberg
omsorgsfullt och ej utan finess.
Med damerna Schymberg och Stella
Andreva samt herrar Björling, Larson och
Björker ha rollerna i »Bohéme» nybesatts. Varken
dem eller deras tillfälliga italienska ersättare
hade jag tillfälle att höra. Till »Tosca», en av
de långt i förväg utsålda föreställningar
varvid åsyftade »solistensemble från Scala-operan
i Milano» gästspelade, lyckades jag erhålla
tillträde. Knappast motsvarade detta
gästspel de högt spända förväntningar som väcktes
vid en förra sommaren i Gröna Lunds Tivoli
— dock med klangförvanskande
högtalar-förstärkning — given friluftskonsert. Rosetta
Pampanini i titelpartiet fängslade dock med
dramatiskt intensiv, välljudsmättad sång;
efter hennes »bön» i andra akten utbröt för
övrigt en bifallsstorm, som lockade den vid
italienska operaseder vana sångerskan till
ett tillmötesgående som enligt de för våra
egna operasångare gällande föreskrifterna
Ake Wallgren.
skulle varit en dubbel förseelse: hon inte
endast tackade för dessa applåder inför
öppen ridå, utan bisserade, nu stående, den
lilla arian som hon i sin ångest förut sjungit
liggande på golvet. Cesare Formichi spelade
med verkningsfull brutalitet sin något
nero-niskt maskerade Scarpia, men det passerade
hos stämman kunde ej överskylas av det
skickligt behandlade parlandot. Åtminstone
i Cavaradossis parti kunde Augusto Ferrauto
ej alis komma oss att glömma Angelo
Min-ghetti, den främste manlige, men nu uteblivne
medlemmen av det i somras konserterande
sällskapet. Någon egentlig »trupp» kunde den
på Operan uppträdande ensemblen ej kallas,
eftersom den både vid denna och övriga
föreställningar blandades upp med Operans egna
krafter. Någon verklig »stagione», såsom
det av Arturo Vigna för mer än tjugo år sedan
ledda gästspelet kunde kallas, blev det inte nu.
Likaledes i »Tosca» gästspelade Dusolina
Giannini, men varken här eller som Carmen
kunde den hos oss förut från konsertpodiet
kända, på senare år vid Berlinoperan
verksamma konstnärinnan — dotter till italienska
föräldrar — ge det sceniska komplementet
till sin utsökta sång; hennes i aktionen visade
»temperament» föreföll åtminstone mig
tämligen forcerat och dolde ej bristen på fysisk
charm och smidighet. En helt ny
bekantskap var den vid tysk seen engagerade unge
svensken Eyvind Laholm, vilkens ymnigt
framvällande tenor och verkliga speltempera-
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
