Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den döda fågeln. Av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN DÖDA FÅGELN
Av RAGNAR JÄNDEL
Ensam gick jag ut i den ljusa kvällen,
bort från människors vägar in i skogen,
gick under björkars vackert vajande kronor
över skymningsleende gläntor fram.
Lätt min fot vid den daggiga jorden rörde,
himlens lätta skyar betogo sinnet —
som jag gick, jag stannade till, jag såg hur
mot en död liten fågel foten stött.
Ännu varm den låg i det höga gräset
och bland blommor böjda, med slutna kalkar;
varsamt tog jag den och med skälvande händer
tryckte den döda fågeln mot mitt bröst.
Döda fågel, hur glättigt ditt liv förflutit,
lik en blommas eld har din låga brunnit,
huru heligt bekymmerfri sången stigit
och hur tryggt du fallit i jordens famn.
Hör en människa ropar ur nöd i fjärran,
hör det droppar tårar och läppar stöna!
Över mitt huvud vandrar det röda stjärnor,
lidande världar brusa i rymden fram.
Döda fågel, skall ej en morgon klarna
över oss, då åter du lyfter vingen?
Döda fågel Glädje, få vi ej känna
någon gång den fröjd som var din en stund?
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
