Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och- noveller
— men aldrig på allvar vågad, och det hör
till, att en sympatisk mansperson förenas
med en frispråkig och renhjärtad dam, som
under romanens lopp utsatt sig för några nyp
av livet, dock utan att få allvarligt
vanställande blåmärken. Men det hör också till, att
den skall behålla en viss elementär
trovärdighet åtminstone i det yttre händelseförloppet.
Och på dessa punkter syndar Vera v.
Kræ-mers senaste roman gruvligt. Den har sina
poänger i skisserna av ett par bipersoner —
särskilt den ensamställda bohemiska
bi-hjältinnan som med slarvig heroism
jum-par från det ena ekonomiska isflaket till det
andra. Men intrigen är ytterligt hafsigt
hopkommen. Och händelserna tilldra sig i ett
sagoland som falskeligen utges för Sverige c:a
1930. Från ett arkadiskt lantgods, där
husfadern spänner för sina hingstar, när han
skall fara till stån, drar en syskonkrets, som
vid faderns död måst lämna gården från sig,
till Stockholm; de äro i 20—30-årsåldern, utan
några som helst fackutbildningar, och få
omedelbart lysande platser i chefsställning
vid försäkringskontor, skolor o. s. v. Detta
är vilseledande uppgifter, så går det inte till.
Icke heller finns det i sinnevärlden något
sådant monstrum av manlig dyrkansvärdhet
som hjälten Peter, den suveräne betvingaren
av alla kvinnspersoner. En norsk
individual-psykolog har nyligen sökt karakterisera det
»manlighetskomplex» som kvinnorna lära ha
fått att dras med under
samhällsförhållandenas tryck: en påpasslig ung kritiker gav
sig strax på jakt efter manlighetskomplex
hos svenska författarinnor. Här finns det,
renodlat. Det följer icke av missromanens
väsen.
Det finns en genre som intar en märkligt
gynnad undantagsställning på den svenska
nöjeslitterära marknaden: den populära
kortberättelsen, the short story. Det beror på de
nära förbindelser som i Sverige bestå mellan
den stora pressen och skönlitteraturen.
Kortberättelsen är den form av vitterhet, som
röner regelbunden efterfrågan i
söndagsbilagor och veckotidningar; att leverera sådana
bidrag har blivit en nödvändig post i de
flesta yrkesförfattares budget. Det mesta av
det som numera kallas novellsamlingar
består just av sådana short stories. De ha icke
längre mycket gemensamt med den
novellistik som för sekelskiftets esteter var
berättarkonstens kvintessens — den som i
yttersta koncentrat, med varje fras och stäm-
ningsskiftning vägda på guldvåg, skulle ge de
få utvalda vad populasen endast tålde vid i
vidlyftiga romaners utspädning.
Tjugotalsesteticismens försök att återuppliva
konstarten i miniatyrromanens form uppmuntrades
knappast av den svenska publiken. Ett par
företrädare för svensk novellstil av c:a 1900
i dess oförändrade form gästuppträdde i
bokfloden 1934; det verkade rätt
gengångaraktigt. Hos Ernst Norlind bröts visserligen
ibland stiltvånget av ett ostyrigt, inte
överdrivet taktfullt personligt temperament och
av den påtagliga ivern att förkunna en
ingripande religiös upplevelse; men prosans
turnering, människotypernas renodling,
uppläggningen av händelser och stämningsbilder
— allt detta behöll samma, f. ö. alis icke
charmlösa patina som själva novellernas tema,
svärmeriet för det franciskanska munklivets
stränghet och skönhet. Den alldeles
oklanderliga stiltroheten mötte man hos Carl R. af
Ugglas; det berodde på, att den framstående
konsthistorikern som författare är en typisk
epigon, som stannat där Per Hallström en
gång började och där rococonovellernas
Levertin blev avbruten. I en affekterat sirlig
skönskrift, som man nästan hunnit glömma,
ritas upp ett intill odräglighet
skönhetsdyr-kande Hellas — vilket lyckligtvis aldrig
funnits! —, en grym och praktfull italiensk
renässans och till sist det gustavianska
Sverige med skarpa kontraster mellan heroisk
torftighet och epikureisk förfining; det sista
lyckas bäst — tack vare förf: s rika och säkra
sakkunskap — men samlingen efterlämnar
likväl ett intryck av död litteratur.
På gränsen mellan gammal novellistik och
modern kortberättelse står Berit Spong. Hon
har kvar det noggranna detaljarbetet — som
hos henne verkar filigranteknik snarare än
ciselering —, den kräsna stilistiska
ambitionen (här upptränad hos så goda mästare
som Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf)
och framför allt tendensen att konstruera
upp novellen som en genomförd, möjligast
sinnrik symbol för någon abstrakt idé. Berit
Spongs ständigt återkommande idémotiv
stammar f. ö. direkt från esteticismen —
människan lever rikast ut sig i sina drömmar,
möjlighetsvärdena ge säkrare behållning än
realiteterna, inga palats i världen kunna bli
så sköna och verkliga som slottet på
rullgardinen. Men denna virtuosa författarinna
behärskar också den nya tekniken, som kort
och gott går ut på att möjligast knappt och
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
