Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iv ar H a r r i e
åskådligt berätta en anekdotisk episod, så att
dess spännings- och känslovärden bli
tillvaratagna: i bästa fall är det en episod som avgör
ett öde eller avslöjar en människa, i sämsta
fall blir det en sann berättelse ur livet, i
varje fall krävs viss hänsyn till
vardagsmänniskans söndagskrav på poetisk rättvisa.
Som bravurnummer kan nämnas berättelsen
»Räknetal på julafton», där förf. strängt
iakttar julaftonshistoriens mycket snäva
specialregler och ändå håller läsaren i spänning fram
till en verkligt överraskande slutpoäng.
Betydligt enklare är tekniken i Gustaf
Ullmans senaste novellsamling, som uteslutande
innehåller typiska skort stories’, man har ett
bestämt intryck, att denne beprövade
mästare i den klassiska novellistiken icke haft
någon livligare eller djupare arbetsglädje till
övers för den nya genre, han av
tidsomständigheterna förmåtts att utöva. En
marxistiskt orienterad kritiker skulle förmodligen i
somliga av novellerna finna önskematerial
till studier över hur den bestående
samhällsordningens ideologi söker sig uttryck i short
sfory-moralen; annars har denna typiska
intermezzobok icke mycket intresse. Som ett
mindre betydande mellanspel får man också
räkna Harry Blombergs berättelsebok, där
det emellertid onekligen händer mer än hos
Gustaf Ullman: det är idel anekdoter och
äventyr, ofta med exotisk lokalfärg,
underhållande genom klämmiga berättartag, om
också rätt grova i tekniken och ibland
vanställda av förf:s starka självupptagenhet. Den
medelfina formen av populära kortberättelser
har slutligen en solitt yrkeskunnig
representant i Gertrud Lilja. Novellen »I nöd och
lust» i hennes nya samling är visserligen ett
vackert exempel på hur man icke får omdikta
sanna händelser: läsaren måste i berättelsen
finna en närgången allusion på det faktiska
fall, då en världsberömd sjuttifemåring gifte
sig med en ung studentska, med tragiska
konsekvenser — men samtidigt är
händelseförloppet just så mycket förändrat, att
novellen icke kan ge något lösningsförslag till
det faktiska fallets mänskliga problem. Men
annars ge dessa tidningsberättelser — utan
att författarinnans handlag blir tyngre än
den lätta genren tål — en rad goda belägg
på vaket verklighetssinne, säkert anbragta
poänger, lagom känslobetonat
människointresse och godlynt löje över livets
allmänneliga dåraktighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
