- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
376

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Iv ar H a r r i e

åskådligt berätta en anekdotisk episod, så att
dess spännings- och känslovärden bli
tillvaratagna: i bästa fall är det en episod som avgör
ett öde eller avslöjar en människa, i sämsta
fall blir det en sann berättelse ur livet, i
varje fall krävs viss hänsyn till
vardagsmänniskans söndagskrav på poetisk rättvisa.
Som bravurnummer kan nämnas berättelsen
»Räknetal på julafton», där förf. strängt
iakttar julaftonshistoriens mycket snäva
specialregler och ändå håller läsaren i spänning fram
till en verkligt överraskande slutpoäng.
Betydligt enklare är tekniken i Gustaf
Ullmans senaste novellsamling, som uteslutande
innehåller typiska skort stories’, man har ett
bestämt intryck, att denne beprövade
mästare i den klassiska novellistiken icke haft
någon livligare eller djupare arbetsglädje till
övers för den nya genre, han av
tidsomständigheterna förmåtts att utöva. En
marxistiskt orienterad kritiker skulle förmodligen i
somliga av novellerna finna önskematerial
till studier över hur den bestående
samhällsordningens ideologi söker sig uttryck i short
sfory-moralen; annars har denna typiska
intermezzobok icke mycket intresse. Som ett
mindre betydande mellanspel får man också
räkna Harry Blombergs berättelsebok, där
det emellertid onekligen händer mer än hos
Gustaf Ullman: det är idel anekdoter och
äventyr, ofta med exotisk lokalfärg,
underhållande genom klämmiga berättartag, om
också rätt grova i tekniken och ibland
vanställda av förf:s starka självupptagenhet. Den
medelfina formen av populära kortberättelser
har slutligen en solitt yrkeskunnig
representant i Gertrud Lilja. Novellen »I nöd och
lust» i hennes nya samling är visserligen ett
vackert exempel på hur man icke får omdikta
sanna händelser: läsaren måste i berättelsen
finna en närgången allusion på det faktiska
fall, då en världsberömd sjuttifemåring gifte
sig med en ung studentska, med tragiska
konsekvenser — men samtidigt är
händelseförloppet just så mycket förändrat, att
novellen icke kan ge något lösningsförslag till
det faktiska fallets mänskliga problem. Men
annars ge dessa tidningsberättelser — utan
att författarinnans handlag blir tyngre än
den lätta genren tål — en rad goda belägg
på vaket verklighetssinne, säkert anbragta
poänger, lagom känslobetonat
människointresse och godlynt löje över livets
allmänneliga dåraktighet.

*



I romanen »Stundom en idyll» av samma
författarinna är man redan utanför
förströelselitteraturens gränser. Det är en ambitiös bok,
i god mening. Dialogen blir kanske ibland
onödigt laddad med sentenser — Gertrud
Lilja ger emellanåt ut aforismsamlingar, och
det ser ibland ut som om hon har passat på
att anbringa i romanen en del tankekorn, som
blivit över. Själva historien är emellertid
mycket väl byggd: den hänger ihop överallt
och bär utan ansträngning upp både
människoskildring och idéinnehåll. Det senare är
icke titaniskt: det går egentligast ut på ett
rätt karskt försvar av idyllens värde — den
allt annat än sötaktiga idyll, som stundom
bjudes av livet när det leves i möda och
arbete av människor som håller ihop parvis. De
makter som driva människorna till att på
lek eller i desperation skaka om det
långsiktiga arbetets och den ensriktade känslans
värld, betraktar Gertrud Lilja som onda: hon
flirtar icke med vad Love Almquist kallat
Ahrimans okynnesanda. Därför är det
märkligt, att hon lyckats medkännande och
trovärdigt skildra även en människa som är
besatt av just denna anda — den dämoniske
brodern i romanens omaka syskontrio, han
som känner retelsen av alla falska och
farliga vägar, som i pojkkonflikter och
ungdomserotik alltid drives till att sabotera
solidariteten och ställa trofasthetsbegreppen på
huvudet, för att likväl alltid ha tjusmedel kvar
till den avväpnande gesten i allra sista
vändningen. Hans egentliga antites blir knappast
den något abstrakt förträfflige lantbrukande
brodern, utan systern, berättelsens jag. Hon
är en alldeles vanlig teckningslärarinna och
har ankarfäste på tillvarons trygga ställe:
det består i ett genom alldeles vanliga
ekonomiska och andra vedermödor tillkämpat
samliv på livslång sikt med en alldeles
vanlig extralärare — ett samliv dock av jämt så
mycken intensitet, att det måste gå
samhälls-ritualen i förväg på hans soffa, med
stilböckerna inom synhåll. Genom de initierade
skildringarna av teckningspedagogens
utbildning och yrkesmödor kommer Gertrud
Lilja ibland rätt nära de dokumentariska
berättarna — fast bokens värde icke
väsentligt beror därav. Helt till denna genre hör
däremot Gunhild Tegens senaste bok: den
kan nog betraktas som lätt camouflerade
memoarer. Det har blivit till dess fördel: ty
fabulering och människoteckning på fri hand
har knappast visat sig vara denna författa-

376

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free