Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och- noveller
rinnas starkaste sida. Här får hon röra sig
hemtamt bland folk och på ställen som hon
känner grundligt till och dessutom tycker
hjärtligt om; strax blir miljön säkert träffad,
medmänniskorna behandlas initierat, men
med otvungen hygglighet, och hjältinnan
med en glimt i ögat. Det händer inga
äventyrliga eller stora ting i boken, men den är
ett sympatiskt och pålitligt dokument om
en säkert för sitt släktled representativ
Uppsalastudentskas uppgörelser med
tros-och tankebehov och flärdfria väg till mänsklig
mognad.
Likaledes ett dokument, men om en
himmelsvitt annan livsform, är det som
framlägges av debutanten David Arill. Det
kan tänkas, att hans föreliggande bok blir
hela hans författarskap —- fast hans
naturliga, något oskolade berättargåva bör kunna
räcka ett gott stycke till. Hur mycket som
är diktat resp. självupplevt i berättelsen,
angår icke läsaren; den övertygar
alltigenom. Stationsinspektor Quillfelt har varit
dugande och betrodd kommunalpamp,
råkat på hal is, spekulerat, vigilerat, börjat
förskingra, kommit i panik, fortsatt blint
och vettlöst och blivit fast; ett svenskt
vardagsöde alltså. När han kommer ut från
straffarbetet, med anteckning om två års
påföljd i sitt prästbetyg, få de andra bärarna
av det blamerade släktnamnet honom
avskickad till ett glädjelöst samhälle i en
avlägsen lantbruksbygd; han utrustas med en
agentsyssla av den sorten, som varken
tilllåter en att leva eller dö. Historien handlar
helt enkelt om hur Quillfelt kravlar sig upp
igen —• till existensminimum, självaktning,
medborgerskap. Om och omigen håller han
på att fastna och bli liggande i den sega, gråa
sörjan, och en desperat kväll är han så nära
som möjligt att släppa taget och sjunka ner
i kriminaliteten igen; påföljden hänger efter
honom vid varje rörelse, men han blir loss
till sist. Med prisvärd självbehärskning väjer
förf. undan för de i ämnet lurande
melodramatiska effekterna — om också ibland i
sista minuten; motivet med barnen och den
omgifta hustrun får sjunka undan: den snälla
postfrökens kärlek får rinna ut i sanden utan
någon frälsande slutkyss — och blir därigenom
en vackert trovärdig episod; samhällets onda
och fariseiska makter ta aldrig riktigt hem de
lättvunna segrar över den utstötte, som en
van romanläsare ibland befarar; den satiriska
miljöteckningen kan bli naivt harmsen, men
slår knappast någon gång över på allvar.
T. o. m. sluteffekten stannar inom det
troligas gränser: f. d. stationsinspektoren vid en
stor järnvägsknut får visa sin gamla
kommandovana under en stor och farlig eldsvåda, och
han förblir samhällshjälte jämt så länge, att
han hinner få ett nytt fotfäste innanför den
borgerliga tillvarons tröskel. Så lär det nog gå
till, något slags underverk behövs för att
komma upp ur sörjan, resten får den långa
arbetsdagen göra.
Albert Viksten är i motsats till Arill en
tränad yrkesförfattare, även hans böcker ha
emellertid hittills haft sin styrka i det
dokumentariska. Han håller sig inom en
geografiskt och socialt väl avgränsad miljö — de
subarktiska bygdernas och de arktiska
vildmarkernas folk — och inom denna miljö tar
han bättre vara på arbetets livsaspekt än
på de intima konflikternas. I sin nya bok
vill han emellertid dessutom driva agitation,
och han har ett bestämt, i det aktuella
förankrat program, framför allt den uppväxande
lantbrukargenerationens uppslutning i J. U.
F., Bondeförbundets ungdomsorganisation,
men också Bondeförbundets samgång med
socialdemokratien mot gemensamma fiender,
därtill i allmänhet troget förblivande vid
jordens värv — förutsatt att de bedrivas
alltmer rationellt — och front mot det
upplösande och sterila storstadslivets frestelser.
Programmet är fastare och klarare och röjer
framför allt mer respekt för realiteterna än
den kombination mellan politisk radikalism
och agrarisk romantik, som på sin tid hade
litterära talesmän i Karl-Erik Forsslund och
Johan Nordling; men stämningsläget är det
samma. Tendensen är säkert behjärtansvärd,
men propagandan blir för genomskinlig, man
ställer en skönmålning av den ena
livsformen mot en karikatyr av den andra, då blir
det inte svårt att välja. Den äventyrlige och
hållningslöse storbondesonen David Ersson,
som blir stockholmsk affärsman i sol- och
vårbranschen, är hela vägen en mycket
otrolig figur — en felslagen variant av den
dä-moniska typ Gertrud Lilja lyckats med;
sluteffekten, när han häktas efter att ha
uppträtt i Mefistokostym på sin systers bröllop
och sedan manövrerar bilen med detektiver
och allt ner i en avgrund, är häpnadsväckande
grov melodram. Också i de partier som skildra
livet i kyrkbyn Malmvattnet kan det hända
att berättaren endast levererar tillrättalagda
exempla åt predikanten. Det är skada, ty
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
