Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
normal. Lilla Florrie ber i sin ångest till Gud,
att fadern skall befinnas sinnessjuk. Tjuven
knycker en silverdosa, ertappas av Bessie,
och Sheppey tar den ifrån lymmeln med ett
par kraftiga tag men skänker därefter dosan
åt honom. Dråpligt var det att se tjuvens
obehag, han smiter i väg med ett »fy fan, det
här känns otrevligt». Bessie gripes nu av en
viss leda över det lugna livet i det goda
hemmet och går sin väg, mest, som hon
säger, »för att vara med om spänningen att
se om man kan få killen att följa me’». Men
innan doktorn hinner komma med sitt
slutomdöme och förklara Sheppey sinnessjuk, så
vann denne en gång till högsta vinsten
genom att få det definitiva och dödande
slaganfallet. Tyvärr föregicks dödsfallet av att
Döden i Bessies gestalt, en alldeles
obegriplig idé, ber honom följa med.
Imponerande i den paradox, som är och
var »grekerna en förargelse», var Georg
Blickingberg. Det låg något av enkelhetens
skönhet i hans ord och väsen; något av
Martahöghet fanns hos Sheppeys fru—fru Frida
Winnerstrand. Det fanns inte ett spår av
»Skaberi». Deras dotter Florrie—Marianne
Löfgren var i sin naiva egoism, framkallad
eller åtminstone ökad av kärleken till
stre-bern Ernest, nästan rörande och alldeles
äkta. Anders Henrikson gav torrheten och
egenkärleken hos Ernest full trovärdighet.
Det asiatiska, i åtskilliga tusen år gällande
idealet att kunna ge allt och sedan sätta sig i
en bergskreva på Himalaya eller i en
vindskupa i London, kan väl knappast vara fullt
etiskt för andra än ungkarlar. Charity
be-gins at horne, den satsen kan man skänka den
lilla kärlekshungriga Florrie, om hon vill
resonera med sin pappa. Men gripande blir
det alltid med offret, vördnadsbjudande
också, om även idealets sammanstötning med
verkligheten blir till tragikomik, och det i
ordets allra djupaste mening.
Eugene O’Neiixs Dagar utan mål är ett
modernt mysteriespel, så man fick inte
applådera på grund av aktningen för de
högsta värdenas helgd, men man ville det ej
heller och behövde på intet sätt få några
uttryck för sina känslor, då det gäller denna
konstlade produkt. I »Sällsamt mellanspel»
hade O’Neill replikfördubbling. Man sade sin
replik, och sedan fick publiken höra vad man
tänkte, då den sades. Här fick man både
höra och se vad huvudpersonens tvåkluvna
inre hade att säga. John Loving spelades dels
av John—herr Uno Henning och dels av
Loving—herr Semmy Friedmann. Den senare
och sämre hälften såg ut som ett lik, som
legat i vattnet ett halvår. Denna obehagliga
hälft följde John som en skugga, någon
gång promenerande litet för sig själv, och
uppträdde i egen blåvit belysning.
Inkommande herrar och damer presenterades för och
vände sig taktfullt nog uteslutande till det
bättre jaget John. John blev tvivlare, ja
rentav ateist. Han nöjde sig ej med att bli
agnostiker, då Gud ej hörde hans bön att hans
moder skulle bli frisk. Som ateist blev han
en dålig människa och begick
äktenskapsbrott med Lucy Hillman—fröken Aino Taube.
I en nyckelroman beskriver John sitt liv. När
han efter manuskriptet meddelar innehållet
för sin, trots att hon har influensa, både
utan och innan söta fru Elsa—fru Wanda
Rothgardt och en av Olof Sandborg alldeles
utmärkt måttfullt och chosefritt spelad
katolsk präst, fader Matthew Baird, blir hustrun
utom sig då hon fattar, att hennes man
begått äktenskapsbrott, och hon får den
lunginflammation som ibland följer på
influensa. Hon kämpar med döden och sin kärlek,
liggande på en låg soffa. John kämpar för
sin hustrus liv på en likadan, trots att Loving
gör allt för att bibehålla John i tvivlet.
Denna andliga kamp föres i ett svagt belyst
rum, avdelat av ett stort vitt kors. Den
slutar med att tro, hopp och kärlek vinna
seger, och att Loving, man kan verkligen
säga lyckligtvis, går upp i gasform och Mrs.
Elsa blir bra.
För en gångs skull var den snälla hälften
mera tacksam att spela, och herr Uno
Henning kunde verkligen göra något av John.
Men ehuru den begåvade skådespelaren
Semmy Friedmann ansträngde sig med sin
Loving, lyckades han först i de sista
ögonblicken genom de med kraft framslungade
slutreplikerna få in någonting verkligen
demoniskt.
Det är ej lätt för en profan person att säga,
hur verkligen kristna personer se på en
dylik konflikt. Förmodligen gillas ej ett sådant
köpslående med Gud. »Jag skall tro, om det
eller det — oftast bön om återvändande till
liv och hälsa — kommer att inträffa.» John
förlorade sin tro, då han ej med bön kunde
rädda sin mors liv. Han återfick sin tro, då
han ansåg sig ha räddat sin hustrus liv med
sin bön. Men hur därmed än må vara, nå-
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
