Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
1500-talet köpt för reda pengar. Somliga
dömas också genast till helvetet. Denna
enskilda dom bekräftas, när den allmänna,
den yttersta domen, en gång inträffar.
Handlingen är enkel, klar och gripande.
Cenodoxus, doktor, vi få väl säga teologie
doktor, i Paris, är högt ansedd för sin
fromhet och sin välgörenhet — jesuiterna ha
som bekant en lätt anstrykning av
pela-gianism, d. v. s. tro på goda gärningars stora
betydelse, under det att däremot den
au-gustinsk-lutherska riktningen mera framhåller
rättfärdiggörelsen genom tron allena på grund
av Kristi förtjänst. Men den som rannsakar
hjärtan och njurar ser att Cenodoxus är
besudlad av egenrättfärdighetens synd och
är en ögontjänare. Det är ett klokt drag av
Bidermann att ej låta honom idka mord,
hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittnesbörd
och hädelse, vara en s. k. »offen Sünder»,
som det hette på 1500-talet, utan låta
honom bli värd fördömelsen uteslutande genom
sitt hyckleri. Den katolska kyrkan tror, som
ovan nämnts, att både himmel och helvete
redan innan den yttersta domen avkunnats
innehålla människosjälar. Så råkade ju Dante
vid övergången mellan 1200- och 1300-talen
ateistiska påvar i helvetet. Den lutherska
kyrkan har på senare tider varit litet osäker
i helvetesfrågan. En ung i teologien liberalt
inställd Uppsalastuderande svarade på
frågan, om han trodde på en fortsättning efter
döden: »Vi äro icke så intresserade för
eska-tologiska frågor», vilket väl snarast betydde:
»Vi vilja ej yttra oss om de yttersta tingen.»
Enligt den populära uppfattningen komma
snälla genast till himlen och mycket stygga
genast till helvetet. Frågan om tillståndet
efter döden har sysselsatt mänskligheten i så
gott som alla tider och har av naturliga skäl
varit ganska dunkel. Enligt högsta
auktoritet, Svea rikes ärkebiskop Nathan
Söderblom, har, om vi hålla oss till den kristna
läran, »Jesus ej givit ett utslag i denna
fråga». Paulus tror på allas slutliga salighet.
Kyrkofadern Origenes säger, att Guds
godhet genom Kristus skall leda alla skapade
varelser till ett och samma yttersta mål, och
många stora teologer i Österlandets kyrka
hade samma uppfattning. Däremot höll
Augustinus på helvetesläran, ja ansåg det
för ett ytterligare pius i glädjen, att man
från paradiset kunde höra de fördömdas
jämmerrop. Påvekyrkan, Luther och
Kierkegaard hålla på helvetesdogmen, på eviga
straff, som det något vackrare heter. Den
tyske teologen Schleiermacher lärde vid
1800-talets början, att de eviga straffen voro
otänkbara, och den svenske filosofen
Boström skrev 1864: »Anmärkningar om
helfve-tesläran, våra theologer och präster
allvar-ligen att förehålla. När skola våra tanklösa
theologer och prester erhålla det sunda
förnuft och den christliga upplysning, att de
från religionsundervisningen helt och hållet
bannlysa den gamla men oförnuftiga läran om
djefvulen och helfvetet, hvilken i alla tider
har åstadkommit så mycket ondt och för
vår närvarande tid är en verklig scandal?
Denna lära är dock ingenting annat än en
rå, superstitiös fantasiproduct.» Dessa den
idealistiske filosofens ord voro för sin tid
ganska nödvändiga, och även under vår tid
finns det präster som lära, att de odöpta
barnen komma till helvetet, vilket
naturligtvis med fog oroar många mödrar. Den
profane tillägger: onödigtvis. Att den
rationalistiska kristendomen under 1700-talet och
1800-talet naturligtvis opponerade sig mot
helvetesläran behöver intet närmare
påpekande. En viss blyghet har på senare tider
i kyrkliga kretsar rått, då frågan om
helvetets existens kommit på tal. Många vilja
ej yttra sig i frågan och instämma kanske
med de ärkebiskop Sundberg tillskrivna
orden: »Men ett litet bondhelvete få vi väl
ha i alla fall.» Egendomligt nog vet blott ett
fåtal vad den svenska lutherska kyrkan lär
om en troendes och en syndares tillstånd
efter döden. Det står i katekesen: »De
trognas själar åtnjuta efter skilsmässan från
kroppen salighet hos Gud, men de otrogna
äro i ångest under domens förbidan.» De äro
således enligt kyrkans lära icke i helvetet —
ännu.
Man fick lust att klargöra detta för sig,
då man såg »Cenodoxus», som av sin författare
i bästa mening var avsedd att vara en
svavelpredikan och som i sin enkla, starka
trosvisshet hade något skakande och
imponerande och gav den mest påtagliga känsla att
Cenodoxus hade sin nådetid på den gröna
jorden, som ligger över det rödglödande
helvetet, och att över allt detta välver sig det
blå himlavalvet, bakom vilket Gud och de
saliga trona och dit man kan höja sig genom
kyrkans förmedling, genom tron och
sakramenten.
Cenodoxus, den hycklande och svaga
människan, hade bredvid sig den syndiga egen-
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
