Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
vackra ansikte och röst de olikartade
sinnesrörelserna på ett ofta gripande sätt
avspeglade sig. Hennes diktion är idealisk.
Varför är det så uppfriskande att se några
motsatser till dygdemönster på scenen? Har
det onda kanske en skarpare karakteristik,
så att Inferno blir mera intressant att läsa
om än Paradiso? Nog av, det var något
festligt att se kapten Buckenhams—herr Håkan
Westergrens militära halvförfallna
utpressar-typ, som bitit huvudet av skammen. Även
fru Gull Natorps ondartade slampa Sarah
Carleton gladde oss. Om en sådan icke är
snäll, avsöndrar hon som vissa reptiler ett
särdeles farligt gift. Bland de snälla åter
men intresseväckande ändå var den belgiske
läkaren doktor Emile Flordon—herr Nils
Ohlin. Med sin brytning och sitt franska
rörelseschema blev han en typ som man minnes.
Bizarr musik, så låter nu världsorkestern,
och många undra, om sfärernas musik, hela
universums orkester, låter annat än hemskt
för människosjälarna, då de känna, att det
tonar i rymden något om »tid och rum
tillhopa, ett hemskt oändligt fängelse». Stycket
med detta namn, i England kallat »Strange
orchestra», har författats av engelsmannen
Rodney Ackland, som velat av livet i det
lilla tvetydiga Londonpensionatet med
smällar i dörrarna, gräl, halvkvävda snyftningar,
gapflabb, ljudet av otillåtna kyssar etc.
skapa en liten disharmonisk musik med
inslag av några än rörande än banala
melodier. En liten melankolisk och grotesk
komedi är det, men det finns också i världen
stora symfonier med världsomfamnande »Seid
umschlungen Millionen».
I Mrs. Vera Harrisons pensionat, Chelsea,
London, ett litet sjaskigt sådant, bo
människor som ha lättare för att äta och dricka
än för att betala. Eftersom de äro
människor, vilja de ibland bitas, ibland kyssas och
till sitt te och sitt liv tillskansa sig en så
stor bit av korintkakan som möjligt. Den
halvgamla släktingen Mr. George Walker—
herr Sture Baude enerverar med sitt ideliga
kvintilerande. Det unga förälskade paret
Laura—Solveig Hedengran och Jimmie—Nils
Ohlin förekomma då och då i rummet
men se bara varandra. De fotografera
varandra med ögonen, de upprepa som
hypnotiserade »älskar du mig», »älskar du mig lika
mycket som i går» etc. etc. och ställa till
en ofantlig uppståndelse, då de i sitt över-
retade tillstånd —- lieben und sterben ligga
ej långt ifrån varandra — försöka att osa
ihjäl sig, för att, då fönstret i tid blivit
öppnat, glupskt äta sina sandwiches som om
ingenting hade hänt.
På den nu ofta framställda frågan: Är
verkligen vår tids ungdom sådan som den
framställes t. ex. i den här pjäsen, skulle
man vilja svara ja. Det har på grund av
»Bizarr musik» i pressen förekommit en hel
del utredningar om den frågan, skrivna av
svensk ungdom. För min del skulle jag vilja
säga, att i ett halvsnaskigt engelskt
pensionat på 1930-talet det förefaller troligt, att
ungdom, liksom i de bättre pensionaten också
för övrigt, intressera sig för erotik i ungefär
det procenttal som här förekommer, att det
finns tarvliga, ytliga flickor och herrar, att
det kan finnas en fin, olycklig och lidelsefull
flicka’ som Jenny—fru Esther Roeck
Hansen, som under trycket av något av det
förfärligaste i tillvaron, vissheten att inom en
kort tid bli fullständigt blind, vill taga ut
sin sista chans att få vara med om kärleken,
och att hennes syster Margaret—fru Signe
Larsson-Hasso, nedslagen och äcklad av
moderns och pensionatsgästernas lättsinne, blir
litet kärv i sin önskan att bibehålla heder
och renhet. Fru Hasso hade i denna sin
ovilja mot slamset i ali sin kantighet ett
rörande behag. Det tragiska inslaget är Jennys
olycka, då hon i livs- och kärlekshunger ger
sig åt Mr. Peter Morris—Håkan
Wester-gren, som visar sig vara en tarvlig sol- och
vårman. Det blir en situation av kvalificerad
smärta av den art Alphonse Daudet och Jonas
Lie brukade komma med och vara mästare i,
då Jenny, sedan hon blivit blind, får höra
att det var åt en föraktlig man hon givit
sig helt och hållet.
Den största tillfredsställelsen fick man av
det djupa och intensiva i tyst jubel och sorg,
som Esther Roeck Hansen här gav. Men det
kan ej nekas, att man också hade mycken
glädje av att höra och se pensionatsvärdinnan
Mrs. Harrison—Gull Natorp. Hon var ju
ingen ungdom, men torde väl varit ett gott
uttryck för hur en halvgammal f. d. kokott
förefaller i England under detta årtionde,
d. v. s. om en sådan är snäll, optimistisk
och frikostig och inte ond, livssur och snål.
Bara rösttimbren och talet, som hon släpade
på som på tofflorna, placerade henne som
motsatsen till den stålfjädrade dottern
Margaret. Kärlek, smärta, småsinne och stor-
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
