Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
het smälte tillsammans i »Bizarr musik»
mellan de solkiga väggarna i Mrs. Harrisons
pensionat.
Ej mindre än fem stycken, om vilka det
talas i denna teaterkrönika, ha engelska
författare, och ett sjätte, skrivet av en man
med det stora svenska namnet Louis de
Geer, spelar i engelsk omgivning. Man hade
hellre sett, att då våra fåtaliga svenska
dramatiker komma fram — få fram något, säga
kanske medlemmarna i Svenska dramatiska
författarnas förening ■—, miljön också skulle
vara svensk. Men den debuterande svenske
dramatikern är tydligen helt inne i engelskt
väsen och lär till den grad kommit in i
centrum av det engelska, att han i
England till och med får undervisa uti det mest
urengelska i en engelsk skola, engelska
språket och cricket. Engelsmännen likna de
gamla romarna i mycket, men jag undrar
om ej den tyranniska fadersöverheten —
patria potestas — snarare är oengelsk och
ej barnen äro mera självständiga där än på
andra ställen, liksom tonen mot äldre i
England är mera öppenhjärtig. Emellertid har
författaren i sitt stycke Familjen Cantrell
behandlat ett fall av faderstyranni, där
fadern godsägaren John Cantrell—Sture Baude
varit en sträng härskare i huset. Han har
två söner, en stark, den andre svag. Den
förre sonen Hugh—Holger Löwenadler är
honom själv ovetande en på moderns
begäran upptagen gosse, alldeles främmande
för familjen, och är lika ordentlig och duktig
som hans broder Roy—Håkan Westergren
är en slarv. Denne bor i London och
sysselsätter sig mest med viskydrickande. Han
har också gjort tillgrepp. Då fadern får veta
detta, vill han exportera honom, men i sin
fasa för detta får den unge mannen kraft
till ett våldsamt utbrott, där han förebrår
fadern dennes alltför hårda uppfostran och
påstår den vara anledningen till hans fel.
Här får han stöd av modern. Den förlorade
sonen återtages men känner i olikhet med
sin förebild i bibeln ingen ånger. Han godtages
i alla fall, och det blir, såvitt jag kan finna
utan någon ironi från författarens sida, den
rättrådige och duglige fostersonen som,
upplyst om att han står utanför familjen,
avpolletteras.
Stycket hade förtjänster, men man
förstod, hur svårt det måste vara att skriva
riktigt bra även »gammalmodiga» skådespel.
som pjäsen angavs vara på programmet.
Sture Baude var som han skulle, hård och
något inskränkt, och Mrs. Cantrell—fru Anna
Flygare-Stenhammar också som hon skulle,
alltför mycket moderlig. Hon har en
förvånande auktoritet i sitt spel. Med ali
aktning för fru Gull Natorps städerska Mrs.
Wilson, som var obetalbar och ofantligt
roande i sin simpla svada, blev
höjdpunkten för mig den skildring Håkan Westergren
gav åt den förfallne Roy Cantrell. Han fick
in i sin bild av den nervösa och av
dryckenskap ytterligare fördärvade svaga
karaktären något riktigt gripande. Man förstod en
sådan människa bättre än förr. Man blev
humanare i sin dom, men man fick också
en känsla av hur fördömd han måtte känna
sig. Man tänkte på, att en god skådespelare
verkligen och utan alla fraser kan sägas ha
en etisk uppgift, den att lära oss bättre
förstå våra medmänniskor.
Ali sorts osedlighet, alla slag av
onaturliga laster finnas hos de »oskyldiga»
naturfolken sedan uräldsta tider. Att de också alltid
funnits hos alla civiliserade folk av alla
religioner får väl anses ovedersägligt. Men det
har också alltid funnits hos naturfolk som hos
civiliserade sådana något, som kallas
offentlig anständighet. Detta hindrar ej, att
naturalia, berörandet av
matsmältningsprocessens sista faser, av romarna betecknades som
»non turpia», icke skamliga, och att sexualia,
till könslivet hörande förhållanden, också
berördes rätt ohöljt på scenen under antiken.
»Lysistrate» är ett gott exempel för Greklands
räkning, och i de romerska pantomimerna
på kejsartiden gick man ibland ännu längre
och tillät sig ej bara i nakenhet utan också
i handlingar vad som helst, så att det ej
förvånar, att kyrkofadern Krysostomus
kallade teatern för »otuktens gymnasium».
Renässansens för teatern arbetande kardinaler
tilläto sig många »friheter», och det gjorde
också den italienska Commedia dell’arte.
Grovkorniga »lustigheter» funnos i Shakespeares
skådespel, och s. k. slipprigheter voro
omtyckta på den engelska teatern vid
1600-talets slut. Samtidigt infördes i Frankrike
under Ludvig XIV:s tid en viss décence, en
hövisk anständighet på teatern, och den
räckte också till under 1700-talet, så att man
under detta århundrade både då det gäller
Frankrike och England kan säga, att dygden
dragit sig tillbaka till teatern. Vad vi mena
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
