Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De primitiva folkens musik och dess samband med deras religion och magi. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De primitiva folkens m ? t, s i Ic
nande. Även den manliga fruktbarhetens
speciella instrument, flöjten, finna vi
representerat vid växtlighetsmagi. Hos
åkerbrukande stammar i Afrika och
Nordamerika anses den kunna förjaga oväder
och ge fälten en rik avkastning. I
nordvästra Brasilien hos yahunafolket blåser
man flöjt vid en fest, som firas vid vissa
trädfrukters mognad. En myt om
uppkomsten av detta bruk lyder:
För många år sedan kom från det stora
vattenhuset, solens hemvist, en liten gosse
som kunde sjunga så underbart, att många
människor skyndade till från när och
fjärran för att se och höra honom. Han var
en indiangosse och hette Milomaki. Men
när människorna, som hört honom, kommo
hem och åto fiskar, föllo de döda ned.
Deras anhöriga grepo då Milomaki och brände
honom på bål, emedan han var illasinnad
och hade dödat deras bröder. Men in i
döden fortfor han att sjunga, och när
lågorna slickade hans kropp sjöng han: »Nu
dör jag, min son, nu lämnar jag denna värld.»
Och hans kropp förbrändes. Han förtärdes
av flammorna och dog, hans själ steg mot
himlen. Ur hans aska växte samma dag
upp ett långt, grönt blad. Man såg hur det
blev större och större, hur det bredde ut
sig, och nästa dag var det ett högt träd,
den första paxiuvapalmen. Människorna
gjorde av dess trä stora flöjter, och dessa
återgåvo de underbara sånger, som
Milo-maki hade sjungit. Männen blåsa dem än i
dag varje gång frukterna Inga, Pupunha,
Castanha och andra äro mogna och dansa
därvid till ära för Milomaki, som skapat
alla frukter. Men kvinnor och barn få icke
se flöjterna; de förra skulle då dö, de senare
äta jord, bli sjuka samt dö.
Myten är väl en sentida förklaring till
’ett ursprungligt bruk att medelst
flöjt-blåsning besvärja frukternas andar.
Emellertid liknar ju myten den om fågel Fenix,
och den visar flöjtens förbindelse med
åter-födelsetanken.
Tru m ma från Ny a Guinea.
I intimaste sammanhang med magiska
akter till växtlighetens befrämjande <står
regnmagin. Vinaren, vars ljud
utomordentligt imiterar vindens susande och åskans
dån, har redan nämnts som regnmagiskt
instrument, bacairistammen i
Centralbrasilien kalla den yelo, oväder. —-
Snäck-trumpeten, som kommit till i vatten, har
givetvis stor betydelse som regngivande
instrument. — För detta slags magi
begagnas också musikbågen, vars rituella
uppgifter f. ö. äro synnerligen få, hos
cora-indianerna. De ha en sång, i vilken det
heter om musikbågen, som kallas
morgonstjärnans senor, att den skall skänka
moln och vatten.
Exempel på musikinstrument, vilkas
användande går ut på att skaffa jakt- eller
fiskelycka, ges icke många. Av intresse
är emellertid huicholstammens i
Nordamerika bruk att nattetid före uppbrott till
jakt medelst skrapare av hjortben söka
locka villebrådet i snarorna. Skraparen är
som vi sett ett kärlekslustens instrument,
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
