Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två svenska konstmonografier. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
färgkontraster, komplementärverkningar och
djärv penselföring. De notiser om arbetssätt
och naturintryck, som Hoppe i tekniskt
sammanhang anför ur konstnärens papper, äro i
sin naiva, korthuggna form av största intresse.
Vid 41 års ålder lämnade Martin England
och återvände till Stockholm och det svenska
konstlivet. Frånsett ett andra Englandsbesök
1789—91 blir konstnären därefter bofast i
hemlandet ända till sin död 1818. Rustad
med utomordentliga konstnärliga egenskaper,
i besittning av en sund skaparkraft och en
mindre vanlig förmåga att skaffa sig publik,
kom målaren ganska snart att bli en
uppskattad och brukad kraft i den gustavianska
konstvärlden. Hans originella personlighet med
dess fria inställning till liv och konst hindrade
honom varken att bli lärare vid
Konstakademien eller omtyckt av den aristokratiska
svenska konstpubliken. Snarare
tillmötesgick hans romantiska frigjordhet liksom hans
anglosaxiska orientering alldeles bestämda
smakriktningar och känslorörelser i tiden.
Helt naturligt var också att Martin skulle i
vänskap knytas till sådana män som
Bellman, Sergel och Pilo.
Hans bidrag till epokens svenska konst blev
i ali sin egenhet lysande. Liksom i England
utvecklade han en utomordentlig
mångsidighet; hans fria konstnärsskap lät ej binda sig
vid något speciellt fack. Hans verksamhet
överspände även här hemma oljemålning,
akvarell, pastell, gravyr, landskap, porträtt,
historiska och religiösa ämnen.
Med utgångspunkt från en tidigare
undersökning av Gregor Paulsson följer Hoppe den
kanske intressantaste sidan i Martins senare
svenska utveckling: framväxandet av det
nationella draget. Den utredning författaren
här ger, går inte hårt in på ämnet. Vi få nöja
oss med fina påpekanden av suggestiva
detaljer och en allmän antydan av
sammanhanget. Här fastslås emellertid klart de
martinska landskapsbildernas grundläggande
betydelse för den svenska naturkänslans ut-
veckling både inom konst och litteratur.
Mest levande framstår Martin i vårt folks
medvetande som Stockholmsmålare och som
skildrare av svenska bruk och andra
kulturlandskap. Den daggiga friskhet, den
besjälade storhet, den glada naturlighet, som dessa
bilder äga, talar till oss som tidens egen
levande stämma. Även topografiskt — ehuru
inte i allt för sträng mening —- utgöra Martins
svenska landskap en historisk källa av
oskattbart värde.
Hoppe går slutligen med sympatisk respekt
in på ett område i Martins alstring, som
tidigare ej alltid ägnats ett mera allvarligt
intresse: hans religiösa måleri. Låt vara att
dess värde formellt reduceras genom rent
gruvliga felteckningar. Som uttryckskonst
äger det kraft att gripa mer än mycken
korrekt akademism i facket. En sådan bild
som Martins »Johannes predikar i öknen»
(Esther Lindahls saml. Nyköpings museum)
hör utan tvekan till det mest betydande
religiösa måleri, vi äga i svensk konst.
Som uttryck för det sena 1700-talets
natursinne och religiösa känsla i vårt land är
Martins konst det bästa vi äga vid sidan av
några av de litterära mästerverken. Gång på
gång under studiet av hans måleri springa
dock fram anknytningar till 1800-talets
senare konst och litteratur, framför allt till
C. J. L. Almquists svenska landskaps- och
folklivsskildringar. Där finnes förvisso både
personlig och tidshistorisk kontakt mellan
dessa stora tolkar för svensk natur. Även
vår egen tid står i levande förbindelse med
Elias Martins personlighet och konst. För
Ragnar Hoppes utpräglat moderna
inställning som konstkännare har det också legat
naturligt till att mindre ägna sin
uppmärksamhet åt den historiska bakgrunden i
Martins måleri än åt de ännu aktuella
skönhetsvärdena i detsamma. Inte minst genom sitt
fängslande sätt att tolka dessa är Ragnar
Hoppes bok om målaren Elias Martin värd
varje svensk konstväns uppmärksamhet.
En uppsats om Elias Martin av Ragnar Hoppe inflöt i
Ord och Bild 1933, sid. 449.
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
