- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
466

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Luigi Cornaro. Av Anna Lamberg Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna L a m b e r g Wåhlin

verksamt och ljust lyckligt liv långt in i
en ny tidsålder och nästan hundraårig gå i
graven.

Han gifte sig tämligen sent i sin
mannaålder med en dotter ur den
tysk-norditalienska feodala familjen di Spilimbergo och
blev fader till en enda dotter, Chiara, som
äktade en man av sitt eget namn, ur den
cypriska släktgrenen Cornaro Piscopia. I
detta äktenskap föddes elva barn. Fru
Chiara var en bigott kvinna utan
någonting av sin faders förmåga att glädja sig
åt livets yttre skönhet, och när hon kort
efter det sista barnets födelse blev änka
hade hon för avsikt att använda sin stora
förmögenhet till att bygga kloster och
ville att samtliga elva barn skulle fattiga
draga sig tillbaka inom deras murar.
Säkerligen oroades Luigi av tanken på att
överlämna sina älskade barnbarn i en
sådan moders vård, men man finner
ingenstädes i hans skrifter någon klagan eller
förebråelse, han hade ju också en fast tro
på att det finns ett läkemedel för varje
ont här i världen, och han gladde sig så
mycket åt att ha ungdomsskaran omkring
sig att han för sitt fridsamma hemlivs skull
lät omsorgen för framtiden fara. I brev
till Chiara har emellertid en nära vän till
familjen, som var biskop av Bitonto, med
skärpa uttalat sig om hennes planer, vilka
han tvärtemot vad man skulle väntat
kallar måhända högfärdiga och ärelystna, ma
scandalosi certo et pericolosi. Och han
tilllägger, alldeles i Luigis anda: »Detta liv
är ingenting att förakta, signora Chiara,
ty det är en gåva av Gud.»

Luigi Cornaro, som icke var bunden av
sin släkts traditioner, återvände aldrig till
Venezia utan gjorde Padova och trakten
däromkring till sitt varaktiga hemvist.
Hans konstnärliga läggning, som under
ungdomstiden icke haft tillfälle att göra
sig gällande, uppenbarade sig nu framför
allt i en varm kärlek till arkitekturen. Åt
denna ägnade han både teoretiska och

praktiska studier, och han fann i Giovanni
Maria Falconetto en medarbetare efter sitt
sinne. Denne målare och arkitekt från
Verona kom till Padova då republiken
Venezia vid början av femtonhundratalet
beslöt att bättre befästa sitt välde på
fastlandet. De offentliga byggnader han fick
uppföra i Padova präglas alla av hans
linjerena romersk-klassiska smak, så äro till
exempel hans båda stadsportar starkt
påverkade av de romerska triumfbågarna.
Cornaro trädde i förbindelse med honom,
och mellan dem båda uppstod en livslång
vänskap. Falconetto hade från sin
studietid i Rom hemfört en stor samling
teckningar, vilka så tjusade den rike
byggherren att han omedelbart i sällskap
med sin nyvunne vän företog en resa till
den eviga staden. Efter återkomsten till
Padova fortsatte Cornaro med iver sina
arkitekturstudier under ledning av
Falconetto, vars smak för antik byggnadsstil han
helt delade. Så grepo de sig an med
uppförandet av Cornaros palats i Pädova, vid
Via Cesarotti längs Antoniobasilikans
norra sidofasad, där sedermera Palazzo
Giustiniano byggts. Gatan visar utåt en
enda sammanbyggd länga ledsamma, i
smutsgult putsade byggnader utan någon
enda skönhetsdetalj, men lyckas man
komma in genom den stora porten till nr.
2i, ser man från ett skumt portvalv en
betagande syn, den av alla samtida
omdömesgilla vittnen, bland dem Palladio,
högt prisade cornaroska gården med
Fal-conettos båda byggnader, en loggia och ett
casino för musik, utsökta i sin rena stil,
sina fulländade proportioner och sin
förnämt gracila utsmyckning kopierad från
Rafaels vatikanska loggier. Tiden och
människorna ha nog farit ovarsamt, men
den väl undangömda vrån, en liten knappt
vårdad trädgård, där de klarröda
salvior-na stå i cirkel kring en smal fontänstråle,
och som i fonden och på högra sidan
begränsas av två luftigt eleganta leksaks-

466

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free