Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Luigi Cornaro. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna L a m b e r g Wåhlin
upprepar. Vad själva födan beträffar vill
han icke skriva lagar i detalj för andra,
han fordrar icke att andra skola äta lika
litet som han och framför allt icke
nödvändigtvis detsamma som han, ty sin egen
fysik kan man studera och lära känna
ända in till dess mest fördolda egenskaper,
men en exakt kunskap i dessa ting är
omöjlig beträffande andra. Man måste
experimentera med sig själv för att förstå
vad och hur mycket man skall äta och
dricka, ty icke ens anletsdragen skifta så
mycket hos olika människor som
»temperamenten och magarna». Detta låter icke
uppmuntrande för läkarna, men Cornaros
goda hjärta bjuder honom genast att
till-lägga hurusom han alis ej menar att
läkaren icke skulle skattas högt när det gäller
att bestämma och behandla de sjukdomar
den omåttlige ådragit sig — man glädes
ju åt besök av en vän vid sjukbädden, när
han kommer för att visa sitt deltagande
och uttala sina förhoppningar om snar
bättring, och hur mycket mera bör man då
icke uppskatta — quanto maggiormente ti
deve essere carissimo! —• läkaren vilken
kommer som vän för att hjälpa och som
lovar att återställa ens hälsa. Men det är
endast detta läkaren gör, återställer hälsan
när man lättsinnigt äventyrat den —
bevara den skall man göra själv och
sålunda hålla kroppens vätskor i jämvikt, så
att man med undfången kraft att leva
hundra år och mera icke går bort i
sjukdom eller någon osund förändring i
kroppens vätskor, utan helt enkelt därigenom
att själva livsvätskan till slut sinar ut. Då
kommer döden stilla och utan förfäran i
följe, och i sin himmel väntar Gud. På
jorden sätter Cornaro sin förtröstan
snarare till moder Naturen, då det gäller
ledning på de rätta vägarna.
I den tredje av sina Discorsi, skriven i
form av ett brev till patriarken av
Aqui-leja, Daniele Barbaro — skönhetsälskare
och förnäm byggherre liksom Cornaro
själv —, skildrar han med mycken stillsam
humor ett samtal med »många lärda
doktorer från Padova, både i medicin och
filosofi», vilka en dag besökte nittioåringen
i någon av hans villor. Talet föll på
värdens förunderligt bevarade kropps- och
själskrafter, hans glädje över livet och
hans arbetsförmåga — »jag skriver
ständigt med egen hand åtta timmar om
dagen, och dessutom promenerar jag och
sjunger flera timmar». Oh signore, quanta
è fatta beila la mia voce, avbryter han,
»om ni kunde höra mig sjunga mina
böner till lyra försäkrar jag er att ni skulle
ha stor förnöjelse därav», — tanto io
canto sonoramente. Doktorerna sade att
han i själva verket inte kunde betraktas
som en gammal man, hans handlingskraft
var en ynglings. Och en sak förundrade
dem ytterligt: att han kunnat leva ett
halft sekel med en egendomlig och
oöverkomlig idiosynkrasi, som borde ha fört
honom i graven. Underligt nog tålde han
nytt vin bättre än gammalt, och varje år
från början av juli och under hela augusti
var det honom omöjligt att dricka något
som helst vin, det icke blott smakade
honom illa, utan bragte oordning i hans
sorgfälligt beaktade matsmältning. »Och då
jag måste vara utan min mjölk -—• vinet
är sannerligen de gamles mjölk —■ har jag
ingenting att dricka, ty vatten, hur det än
må behandlas, äger icke vinets förtjänst
och smakar mig icke.» Detta yttrande har,
inom parentes, på sina håll skadat
Cornaros anseende en smula, såsom man kan
läsa i företalet till en 1918 utgiven
amerikansk upplaga av La vita sobria, men
som denna annars är en stor panegyrik
ursäktas gamle Luigi med den tid och det
land han levde i. För doktorerna från
Padova var det ett under, att en ömtålig
konstitution kunde genomgå en sådan
period av ytterlig svaghet, ty under de många
veckor Cornaro var förhindrad att dricka
måste han nedsätta sin dagliga ranson av
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
