Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk biografi
icke i Frankrike utan i England, James
Bos-wells The Life of Samuel Johnson. Det ger
icke hela människan, icke den neurasteniska
inre sidan, endast den yttre, klubbmannen,
men denne i hela hans intellektuella och
andliga pondus, insatt i sin omgivning med en
ouppnådd åskådlighet. Gustavianerna kände
icke boken, men de voro icke okunniga
om principen och metoden. I sin
levernesbeskrivning över d’Alembert vänder sig
Rosenstein mot dem som klandrat dennes
skrivsätt: »dessa hafva icke känt eller icke
ihågkommit huru ofta ett enda drag,
hämtadt ur den enskilta lefnaden, ett enda
oberedt svar, en enda utlåtelse uppdagat
menniskors lynnen.» Det är alldeles
riktigt, men själv vågade Rosenstein icke
skriva så, icke ens då det gällde Kellgren,
som stått honom så nära, och ingen av de
andra heller. De kunde göra psykologiska
iakttagelser, men förde fram dem blott
antydande, i allmänna termer. Och huru skulle
en anekdot, ett konkret drag hava tett sig i
den abstrakta pseudoklassiska stilen? Thorild
bröt med denna. Var han icke realist i
vanlig mening, så krävde hans kynne det
rättframma ordet, han visste vad den
karakteristiska detaljen betydde. Men han gjorde
ingen skola. Ännu vid 1800-talets början
visste man icke andra metoder att liva upp
torra fakta än att antingen svepa in dem i
akademiska draperier eller hänga på dem lösa
anekdoter. Stilarterna voro ohjälpligt skilda.
Övergången till modern ståndpunkt se vi
hos Franzén. Han fullgjorde i ett par
decennier den plikt som ålagts Svenska akademien
och som denna alltjämt fullgör, att årligen
med ett ’Minne’ — icke ett Äreminne! —
hedra en betydande svensk personlighet. Dem
han känt, Gyllenborg, fru Lenngren, Porthan,
skildrar Franzén med värme och med
karakteristiska drag, men för anekdoten ryggar
han tillbaka. Och då han en gång anför ett
uttryck av C. A. Ehrensvärd i brev till
Chapman: »Tusen tack, min egen gubbe,
för Poussets education ... Ni förtjenar
himmelriket för den möda, Ni använder på
honom», -—- då han anför detta oskyldiga
citat, finner han nödigt förutskicka en
ursäkt: yttrandet »skulle förlora, om det ej
meddelades i hans egen hjertligt familiera stil,
som, ehuru ovanlig vid detta bord, bör
förlåtas en stor man». Franzén var bunden
av akademisk tradition, dess herravälde
förblev kännbart långt ned i det nya seklet.
Romantiken kom, och med den en annan
uppfattning av människan. Upplysningens
rationalism utdömdes, ’den vise’ fick vika för
geniet, den dygdige för Vikingen, Karl XII
vann åter dyrkan. Det var alltjämt en
idealisering, men denna innebar en reaktion
mot abstraktionen. Nya levande typer
ställdes upp. Värderingen av människorna mättes
efter ny skala, det egenartade blev förstått.
Denna nya uppfattning krävde nya
uttryck. Rationalismen fick vika även i stilen.
Efter det lyriska genombrottet, bort emot
1820 söka sig skalderna uppgifter av mera
’objektiv’ art, motiv från historien och
sagan, framställda i episk och dramatisk form.
Geijer hade från begynnelsen haft
verkligheten kär, de andra måste också lära sig
att teckna gestalter, över huvud lära sig ett
konkret uttryckssätt. Romantiken är
begynnelsen till realismen.
Allt detta måste gynna biografien,
levnads-och människoskildringen. Då Tegnér skall
skriva sitt akademital om Oxenstierna, begär
han av Rosenstein (och Hagberg) »några af
dessa smärre drag ur den enskilta lefnaden
som undfalla hopen, men ofta måla
menniskan mera än en hel afhandling, grundad
på dess offentliga lif . . . Endast af
menniskan kan man fullt förklara sig skalden.»
Tegnér tyckes ej ha fått vad han begärde,
ty talet ger blott litterär analys. Samtidigt
skriver Geijer om sin Thorild-avhandling, att
han velat ge »en lefvernesbeskrifning, som
satte läsaren i tillfälle att ur menniskan
förklara sig författaren». Men då Thorild hade
den »besynnerligheten» att vara »en afgjord
fiende till alla lefvernesbeskrifningar», så
måste en annan väg inslås. Huruvida nu detta
var orsaken till att skriften gav icke Thorilds
biografi utan Geijers filosofi, kan betvivlas.
Vi ha emellertid i de anförda orden av våra
båda största (är det en tillfällighet blott att
deras ord falla så lika?) fått program av en
helt modern innebörd, som synas föregripa
Sainte-Beuve. Det dröjde innan detta
program kunde bli förverkligat. Det följande
decenniet bragte ett par större biografier
och några samlingar av smärre sådana, gärna
med litograferade porträtt, men först
1830-talet blir avgörande för genren.
Böök har med ett lyckligt grepp ställt
samman en grupp ’Realister’ som avsluta
Den romantiska tidsåldern. Med undantag av
Cederborg äro de alla författare av ’minnen’
och ha Samuel Ödmann till anförare, även han
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
