Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
W. F. Palmblad.
en 1700-talsman. Då han skildrar
barndomshemmet, »ett ofvanjordiskt Herculanum»,
känner han sig som antikvarie. När så
Rydqvist, den ledande kritikern kring 1830,
sedan berömd språkforskare, anmäler dessa
Ödmanns Hågkomster, står han — eller
ställer han sig? — ganska förbryllad inför
det faktum att han blivit djupt intresserad
av denna skildring, som icke har någon ’idé’,
något ändamål, icke något »ovanligt». Den
är »onekligen ... av alla vitterhetsarter den
lättaste»; den kräver ej mer talang än ett
bildat fruntimmer behöver att skriva ett
brev. — Onekligen ett något överraskande
yttrande av en beundrare av Walter Scott, som
såsom sin uppgift satt att hos oss införa den
engelska, över huvud den yngre romantiken.
Till samma släktled hörde Bernhard von
Beskow, knappt fem år äldre, men
representant för den akademiska traditionen. Han har
skrivit Lefnadsminnen, som ypperligt skildra
Stockholm och folket där i hans ungdom,
»fullbordade» 1857, givna med memoarens
frihet i anda och stil. Helt akademiska åter,
men för den tiden grundliga, äro hans
biografier av Karl XII, Gustav III, Leopold
och en rad andra mera vanliga dödliga, alla
idealiserade, med en hållning och ton, som
knappast visar något framsteg ut över
Franzén. Motsatsen till Rydqvists strävan har
denne med märklig uppriktighet betonat i ett
brev av 1833: »Onekligen är det skada, att de
egenskaper, som i det enskilda lifvet göra
herr hofmarskalkens umgänge så underhål-
lande — en liflig framställning, fyndighet och
qvickhet, ett gladt skämt och en satir af
god ton —, nästan alldeles icke fått framträda
i de under eget namn utgifna skrifterna, där
ofta en patetisk och sentimental ton, som är
individualiteten mindre egen, blifvit i stället
anslagen.» (Denna dock kanske lika äkta som
den anonyma journalistikens?) En gång har
Beskow avstått från högtidligheten, i
biografien av poeten Stjernstolpe, som han ett
par år haft till informator. »Mer originell
som menniska än såsom författare» tecknas
han »såsom enskild man och umgängesvän»
med sina svagheter. Rydqvist är förtjust,
mer än en nutida läsare kan bli. Stjernstolpe
var ett sällskapsgeni, vars infall kunde
skänka ögonblicket en oförglömlig, dråplig
innebörd, men just en sådan figur är oerhört
svår att ge levande gestalt. Det räcker inte
med relatering av händelser och citat, där
kräves skapande humor.
Det var nog fortfarande oftast såsom
Rydqvist skrev, att »en origtig föreställning om
värdighet och idealitet» gjorde biografien till
»ett allmänt sammandrag af hvarjehanda goda
egenskaper», vilken inte fick fram
individualiteten. Men ibland märkes en strävan ditåt,
så t. ex. i serien Svenskt Pantheon (20 små
häften 1832—36), vilken redigerades av G. H.
Mellin, känd som förstyre för de yngre
litteratörerna. Där kom efterhand det som
Rydqvist begärde: »mera af det anekdotiska,
mera af hvad som rörer föremålens
personlighet», en friare ton och en mera konkret
framställning. — Måhända bör i detta
sammanhang Crusenstolpe nämnas, i förbigående
åtminstone. Han förstod att ge sina »historiska»
skildringar en air, som hade något tycke
av memoarens, och det bidrog väl till
populariteten.
Det stora verket blev Biographiskt
Lexi-con öfver namnkunnige svenske män, som
startades för jämnt hundra år sen, våren
1835. Det skulle utkomma i sex band på tre
år; när det var slutfört efter tjugutre år,
omfattade det lika antal band och fick
omedelbart ett supplement. Sin prägel fick
verket av ledarne, W. F. Palmblad och Peter
Wieselgren, och denna prägel var antydd i
anmälans ord: man ville icke blott
åstadkomma en uppslagsbok, utan »bereda en både
angenäm och underhållande läsning».
Upp-saliensaren och lundensaren voro i åtskilliga
avseenden likstämda andar. Båda kunde de
med fast otrolig energi och med praktiskt
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
