Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Max Dauthendey. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
framför allt lyriker, och som sådan hör han
till den typ som behöver ett växlande
livsschema, yttre incitament och ovanliga
upplevelser för att kunna dikta, icke till dem
som gestalta inifrån efter tillsynes
aprioriska urbilder. Det väsentliga i hans talang
är förmågan att se, det väsentliga i hans
poetiska reaktion förmågan att hänföras.
Redan hans första diktsamling Ultra Violett
(1893), skriven under ett besök i Sverige,
uppenbarar en utpräglat visuell begåvning
och en med samtida bildkonst intimt
besläktad, impressionistisk teknik. Denna bör
emellertid icke förväxlas med tekniken hos de
två diktare vilka jämte Dauthendey och den
med honom mer kongeniale Richard Dehrnel
bruka räknas som den tyska litteraturens
förnämsta lyriska impressionister: Hugo von
Hofmannsthal och Rainer Maria Rilke. Hos
dem undergår alltid det av den synliga
yttervärlden framkallade intrycket en följd av
förvandlingar; det passerar otaliga instanser, och
när det äntligen får sitt nedslag i dikten, har
det mättats med symbolisk innebörd,
genomspunnits med det undermedvetnas
mångtydighet, med ekon och associationer och
adlats till musik. Hos Dauthendey åter erhåller
den utifrån kommande retelsen ett
ögonblickligt gensvar. Synintrycket reproduceras
direkt. Väl begagnar sig även Dauthendey av
de artistiska verkningsmedel som heta
sinnesanalogier; men dessa bli aldrig annat än
flyktiga liknelser, färgerna upphöra icke att vara
färger, och den synliga världen förvandlas
icke till en tonande: det är här aldrig fråga
om en verklig transsubstantiation. Vad det
däremot är fråga om är en utomordentligt
trogen, omedelbar och av sekundens liv
skälvande spegelbild. Nedanstående två
fyrradin-gar bruka ofta anföras som exempel på
Dau-thendeys lyriska metod:
Schwarze Moose,
Erdgeruch in lauen Flocken,
Schmale, dünne Silberblüten
Und Gesang von bleichen Glocken
Welke Feuer löschen leise,
Nu r ein Atmen warmer Flut
Blühend schmelzen rote Meere,
Dunkle Sonnen saugen Blut.
Detta poem har med rätta blivit berömt, och
det visar, hur ofelbart Dauthendey arbetar,
när han gestaltar ett synintryck. Den lilla
dikten Wolkenschatten kan vid en flyktig
läsning förefalla onödigt överlastad; man kun-
de vänta, att dess verkan skulle bli
förvirrande nog. Men så är ingalunda fallet. Med
ali sin brokiga kolorit, med sin mångfald av
färgbestämningar, ger den icke desto mindre
en ovanligt intensiv och för inbillningen
alltigenom fattbar vision:
Schwarz schleichen Epheuwellen
über Goldlackrai; ken.
Im Glimmersande rauchen
Violenschwüle Quellen.
Aschenfalter wehen und tauchen
Durch den klingenden Äther.
Die Gesänge der Lilien
Wanken und flehen.
Strofer som dessa voro på sin tid djärva och
överraskande och äga utom sin obestridliga
och alltjämt tydligt förnimbara
skönhets-och stämningsmakt den historiskt betingade
förtjänsten att ha utflyttat poesiens
råmärken. Oss förefalla de väl på intet sätt
revolutionära, snarare kanske en aning
gammalmodiga i stilistiskt hänseende; men vi få
därför icke glömma vad de betytt för lyrikens
utveckling, för uppkomsten av en ny
livs-och naturkänsla och ett nytt målningssätt.
De ha erövrat åt poesien luften och dagrarna,
alla det samtida friluftsmåleriets domäner,
och uppenbarat språkets koloristiska
möjligheter. Dauthendeys fortsatta lyriska
alstring fullföljer de första poesiernas
intentioner, ehuru med ett växande intresse
förteckningen, för linje och kontur. En-höjdpunkt
betecknar den 1908 utkomna samlingen In
sich versunkene Lieder im Laub, där en
realism, besläktad med Liliencrons, gestaltas till
bilder av klassisk enkelhet och klarhet. Hur
beundransvärt är icke följande snabba
mästerverk med sin svårmodigt rena sensualism,
sin livs- och naturnärhet, där jordeårets
tragiska peripeti tecknas med några få,
ofelbart precisa data:
Herbsthimmel kommt an den Berg geflossen,
Er ist wie blaues Öl kühl ausgegossen.
Herbstsonne glättet Weinhügel und Land,
Ferne Berge zerschmelzen wie Wachs in der Hand.
Die Grillen zirpen in Ewigkeit,
Im Rasen summt noch die Sommerzeit.
Doch den Bäumen hängen zwei Wesen jetzt an:
Von der Südseit der Sommer nicht weichen kärn,
Und vom Norden rauscht schön ein tö tender Wind,
Wie Nachtreste kält alle Baumschatten sind.
Mit Deiner einen Wange die Sonne noch scherzt,
Auf der ånderen schön die Win ternacht schmerzt.
Zwischen Bleiben und Scheiden ist die Lust stets
gestelit,
Die eine Hand die Liebste herzt,
Die andre Hand schön die Türklinke hält.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
