Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Världskonsten genom norska ögon. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världs konsten genom norska ögon
tionella konstutställningarnas tid, skall
utmärka sig genom en kan man icke säga växande
likgiltighet för andra länders konst, som väl
snart skall följas av en allmän konstleda,
kanske främst framkallad av det till innehållet
intresselösa, till formen förvridna och osunda
hos den s. k. modernismen. Frankrike har
ju länge utgjort ett undantag såtillvida, att
fransk konst överallt intresserat. Nu har man
börjat flerstädes bli ganska likgiltig för vad
Frankrike frambringar i konstväg.
Ett visst undantag i detta bristande
intresse för andra folk utgöra de nordiska
länderna, d. v. s. då det gäller att se på
varandras konst. Ett dömande och jämförande
är ofrånkomligt, en viss naturlig nationell
självkänsla spelar in. Internationell takt är i
hög grad av nöden. Det var väl något
hårdhänt, då den danske målaren och författaren
Sigurd Svane — det var efter utställningen i
Göteborg 1923 — kom med en förkrossande
dom över den svenska konsten, snart sagt
över ali svensk konst från det sista
halvseklet. Han hade den taktlösheten eller rättare
oförsyntheten att föreslå ett utbyte med den
stora Hammershöjtavlan, föreställande fem
danska konstnärer och som finnes i Thiels
galleri i Stockholm, mot bland annat de bilder
av Zorn, Larsson och Liljefors, som funnos
i den danska statens ägo. Han vände sig
också med hätsk ovilja mot Carl Wilhelmson,
Nils Kreuger, Ivar Arosenius och Richard
Bergh. Det ohövliga mot svenska konsten
lindrades visserligen med att han samtidigt
gav ett par stötar mot Jens Thiis’
författarskap och Edvard Munchs konst. Man har ali
anledning att tro, att svensk konst i
allmänhet anses mindre lödig i danska och norska
konstkretsar, om också med ett undantag:
Ernst Josephsons i alla tre länderna
beundrade verk. Men eljes har man ej mycket till
övers för vår konst. Till och med våra
modernister, med undantag av Sandels och kanske
ett par till, stå ej vidare högt i grannländerna.
Med glädje ser man därför den oväld, med
vilken den svenska konsten behandlas i
Lexows del av »Verdenskunsthistorien», om
även hans i mitt tycke underskattande av Carl
Larsson framträder. Nu i vinter ha vi haft ny
anledning att häpna över kraften. och
skönheten i Carl Larssons kartonger till
National-museifreskerna i nedre trapphuset, då dessa
kartonger — något av det mäktigaste i den
svenska konsten under 1800-talet — i
sammanhang med Konstakademiens 200-årsjubileum
Statyett av Alexander
Ar chip en ko. 19 1
uppsatts i Konstakademiens förhall. Det är
ej något säkert bevis på en konstnärs
lödig-het, att ett konstnärsnamn tränger över det
egna landets gränser, men om man
undantager, att Edvard Munch med fullt fog länge
varit både känd och erkänd i Tyskland, så
är det knappast några andra av de
nordiska konstnärerna som gått in i det
europeiska medvetandet, än Zorn, Milles och
Östberg.
För min egen del skulle jag vara böjd att
anse, att både det danska och i synnerhet
det norska måleriet genom sin friskhet,
originalitet och kraft äro överlägsna det svenska,
då det gäller de senaste hundra åren, om
också vårt eget står — och det vore onaturligt
eljes — vår känsla och vårt hjärta närmast.
Det är med stor nyfikenhet man läser vad
Lexow säger om den modernaste konsten.
Han vill för det första vara förstående och
icke dömande. Han vill och kan så långt
som det är möjligt göra det obegripliga
begripligt för de profana, de oinvigda torde
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
