Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Världskonsten genom norska ögon. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
vara rätta ordet. Sällan får man läsa något
så rejält och klargörande som det han
skriver om skall man säga treenigheten Cézanne,
van Gogh och Gauguin, av vilka jag själv
egentligen bara har verklig glädje och
njutning av Gauguin, som för resten för de
»rätttrogna» lär vara den minst bra, något som ej
förvånar mig.
Lexow ger sig ej ut för att kunna förklara
det övernaturliga, men han kan, och det är
mycket redan det, visa på vad kubister
och surrealister vilja. De senare »søker til
underbevistheten for å innfange de skjulte
sjelerørelser; de setter såvidt mulig viljen og
planmessigheten utav funksjon og overlater
alt til ’den fri assosiasjonsvirksomhet’ i håp
om at resultatet vil vise sig å ha en dybere
symbolsk betydning». Hjärtligt instämmer
jag i hans ord, att det ej kan nekas till, att
en viss »infantilisme» gör sig gällande hos
dessa målare.
För mig, som erfar en obehaglig känsla
av kvalmighet inför så ofantligt mycket av
den modernistiska konsten och en motvilja
mot det själsliv ur vilken den framvuxit
är det til syvende og sist nödvändigt att
säga: ignoro, jag kan ej förstå, och tillägga:
ignorabimus, vi skola ej heller komma att
förstå detta. Då ställer sig frågan: har jag
den rätta viljan att förstå? När man på
Ceylon får se Buddhas tand, så stor som ett
människoansikte, bruka europeer fråga: var
ej Buddha en människa och stor som en
vanlig sådan? Jo. Men då kan ju tanden ej
ha fått rum i hans mun. Ja, säger prästen
som visar den med ett trosvisst småleende, det
är just det man måste tro. Vill man av hela
sitt hjärta tro, att tanden får rum i munnen,
så går det kanske för somliga, men den
profane säger: Är det en troende eller en
vansinnig?
Vetenskapsmän både i Danmark och
Sverige ha velat uppvisa vissa
överensstämmelser mellan sinnessjukdomsfenomenen och den
modernistiska konsten. Visserligen finns det
i denna rörelse ett drag av hysteri, måhända
också av partipsykos, men är ej modernismen
mera lik de religiösa rörelserna? Är det rik-
tigt rättvist att kalla ett sig själv med
gissel piskande helgon eller en med fradga
kring munnen dansande »rasande dervisch»
för sinnessjuk? Ivan man kalla en mormon,
som anser att Mormons heliga tavlor blott
kunna tydas om man ser på dem genom de
»heliga glasögonen», för vidskeplig? Nej, om
också aktningen för den religiösa
övertygelsen även den har olika grader, och vissa sätta
S:t Franciskus framför mormonaposteln
Joseph Smith. Mystiken har också i sina
egendomligaste former — och det gäller även
expressionismens tungomålstalande — ett
värde som mystisk Fremtoning, åt vilken
man rationalistiskt ibland kan småle, när
kubisterna komma med sin exeges, så att
en matematiker blir sjösjuk, men som dock
kanske gör världssymfonien rikare. Den
ex-pressionistisk-kubistiska exegetiken har
också något av den typiska blandningen
av-ljuvlig förvissning åt att äga den stora
hemligheten och ett hätskt och ilsket angripande
av dem som äro utanför helgedomen.
Detta är det längsta jag kan gå
modernisterna till mötes, men troligen resonerar
Lexow som en religionshistoriker, vilken vill
— och det är helt naturligt och allra mest
rättvist — utan att beröra den reella
möjligheten av de olika religiösa
uppfattningarna: fetischism, transsubstantiationslära etc.,
klargöra hur saken ter sig för den religiöse,
som han skildrar. Lexow har dock i min
smak något för lätt att ursäkta även det
mest stötande i det abnorma, men här har
han ju med sig nästan alla konstkritiker i
alla länder.
Det är emellertid ytterst sällan man får
läsa något så friskt, kunnigt och klargörande
som den lexowska delen, hittills den enda av
den nya norska »Verdenskunsthistorien».
Bandet är illustrerat på det ypperligaste vis. Valet
av bilder kunde icke vara bättre och mera
typiskt, och de ymnigt förekommande stora
koppartrycksbilderna ge ett intryck av
gediget praktverk åt boken. Priset 8: 50 för
var del är förvånande lågt.
Det hela artar sig till att bli en
kulturgärning till heder för Norge.
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
