Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Antisemitismen. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antisemitismen
Av Lydia Wahlström
Docenten Hugo Valentin,
som tidigare dokumenterat sig som
kännare av judarnas historia, framför allt genom
sitt intressanta arbete Judarnas historia i
Sverige (1924), har gjort den svenska
litteraturen — och varför inte också den
utländska? — en stor tjänst genom att i nu
föreliggande arbete[1] framlägga en
grundlig utredning av antisemitismens begrepp
och historia ända fram till dess senaste
yttringar i våra dagar. Böcker kunna fängsla
på olika sätt: på grund av spiritualitet
eller personlig karaktär, och denna bok
hör avgjort till det senare slaget. Det hör
inte till författarens natur att vädja till
läsaren genom fyndiga sammanställningar
och elegant turnerade fraser, men han
verkar genom sin saklighet, som aldrig söker
annat sammanhang än sakernas eget, såsom
Geijer uttrycker sig.
Och vad ämnet antisemitismen beträffar,
så är det gripande och aktuellt nog att taga
läsaren fatt från första sidan till den sista.
I första kapitlet, »Om antisemitismens
begrepp och teorierna om dess orsaker»,
konstaterar författaren hur spänningen folken
emellan beror på »differensaffekten». Redan
själva olikheten är tillräcklig för att verka
irriterande.
They have other ways then we,
säger Kipling om de för den äkta
engelsmannen alltid så ointressanta foreigners.
Men när det gäller judarna tillkomma två
särskilda omständigheter, religionen och
förskingringen bland andra folk. Man hör
stundom människor förvåna sig över
judarnas ömtålighet gentemot förolämpningar,
men jag skulle ur även den senaste tidens
svenska skolliv kunna draga fram exempel på hur
kristna barn låta de judiska stå till svars för
att de »mördat Jesus». Och vad
förskingringen beträffar, påpekar Valentin, att
»så länge folken äro geografiskt avgränsade
mot varandra, kan spänningen få ett
’normalt’ förlopp genom krigisk urladdning,
medan däremot judarnas egenartade
situation i världen såsom insprängda bland
andra folk gör dem till föremål för en
praktiskt taget permanent motvilja.» Emellertid
nämner han inte det av Arnold Zweig i
hans 1934 utkomna bok Bilanz der deutschen
Judenheit framkastade antagandet, att de
kristnas judehat till stor del skulle härröra
från de odrägliga bördor och hämningar,
som den judiska sedelagen indirekt genom
kristendomen pålagt även nutidsmänniskorna,
vilka — ofta med ont samvete och därför
utan resultat — numera söka göra sitt bästa
att kasta dem av sig. Denna förklaring,
som hos Zweig framgått ur en starkt
psykoanalytisk påverkan, må få gälla vad den
kan, men det bör i alla händelser påpekas,
att det asketiskt livsfientliga momentet
hos kristendomen icke härrör från Kristus
själv. Och att Kristus var jude, torde
ingen tysk s. k. rasbiologi på något sätt
kunna motbevisa. Det kunde kanske vara
skäl att i stället framkasta frågan, om det
inte snarast är det alltid och allestädes
förefintliga Kristushatet som alltjämt
framkallar judehat.
I själva verket finns det ingen fråga,
som i så hög grad som antisemitismen
är i stånd att återföra oss till de enklaste
av alla problemställningar. Man gitter inte
längre tala om ekonomiska »faktorer» och
politiska förhållanden inför en företeelse,
som i grunden bara pekar hän på en så
enkel sak som att »människans hjärtas
uppsåt är ont alltifrån ungdomen». Det kan
inte hjälpas, att bibelns rättframma ord
här också äro de mest adekvata. Själve
Freud har tydligt påpekat det i »Das
Unbehagen in der Kultur». »Ju mer olust i landet,
dess mer risk för stegrad antisemitism»,
säger Valentin, »ty varje olustkänsla har en
viss tendens att omsätta sig i fientliga
känslor mot någon viss människa eller grupp.»
Detta är så sant som det är sagt. Man
behöver endast läsa om vad som under
allra sista tiden, medan svenskarna suttit i
[1] Hugo Valentin: Antisemitismen i historisk och kritisk belysning. Hugo Gebers förlag, 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0549.html
