Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Antisemitismen. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin fredliga spiselvrå, pågått och alltjämt
pågår av antisemitiska orgier i
Ryssland och Rumänien, för att bli klar på hur
1900-talets folkpsykos alltjämt behöver den
judiska nationen som syndabock för allt
lidande Europa genomgått före, under och
efter världskriget. Särskilt är kapitlet om
Judarna och bolsjevismen lärorikt, eftersom
den upphetsade »ariska» stämningen alltid
brukat utpeka Sovjet såsom styrt av judar,
vilket Valentin synes mig ha nöjaktigt
avfärdat. Ett citat må här vara nog: det härrör
från Simon Dubnow, den ryska judenhetens
störste historiker: »Två och en halv million
människor äro ställda mellan en
fasansfull nutid och en ännu fasansfullare framtid,
inför valet mellan röd och vit diktatur,
mellan att utdö och dö en våldsam död.
Aldrig tillförne såg sig det judiska folket
ställt inför ett fasansfullare alternativ.»
Man säger kanske, att detta, hur
aktuellt det än må vara, huvudsakligen gäller
pogromer och utrotningskrig inom
halvciviliserade och avlägsna nationer —
världskriget har ju härdat oss svenskar och lärt
oss att, såsom Geijer säger om de
värmländska brukspatronernas sätt att betrakta
Napoleonskrigen, »njuta krigshändelserna
som desserten på en middag.» Svårare blir
det då för oss att komma ifrån de
»andliga» lögnkampanjer, som just nu pågå som
värst — Hitlers »Mein Kampf» och »Zions
vises protokoll». Hitlers bok neutraliseras
ju i viss mån genom sin utpräglade brist på
stil, som gör den onjutbar även för hans
beundrare, men »protokollen» — en
förfalskning av samma enkla slag som det
ryktbara Peter den stores testamente —
äro ju lika ofta avlivade och lika ofta
återuppståndna som galten Särimner och finna
naturligtvis också troende läsare även i
Sverige, trots Valentins utredning av deras
uppkomst, som nazisterna antagligen inte
vilja läsa, därför att den härrör från en
jude.
Om Hitler påpekar Valentin, att han
»rör sig med grova generaliseringar,
lämpliga att anammas av den stora massan.
Om det judiska folket, dess tänkare och dess
skalder, dess arbetare och drömmare, dess
elände och dess ideala strävanden vet Adolf
Hitler — ingenting.» Orden äro betecknande
för den alltigenom sobra och dämpade
stilen i Valentins arbete, som någon gång
visserligen kan sägas falla för frestelsen
att ha för många belägg, men aldrig viker
från den nyktraste historiska objektivitet
i framställningen. Ovillkorligen erinras man
om Brandes’ ord: »Det måste ha varit en
snyftning som på papperet skall kunna
ta sig ut som en suck.» Och här är sucken
ändå knappast hörbar. Man måste säga, att
om judarna på detta sätt lyckas övervinna
den neurotiska hatkampanj, som nu går ut
över dem från det sjuka Europas
undermedvetna, då gå de helt enkelt i fotspåren av den
Messias de en gång inte ville anamma. Om
det finns någon heder i en kristen själ, så
måste den blygas över de vidrigheter, som
så kallade kristna begått mot judar.
Stillsamt och resignerat lyda slutorden,
att man inte kan utrota antisemitismen
genom upplysning: »Lidelserna låta icke
dämpa sig av statistiska siffror, och det är det
fruktansvärda med hatet, att den som en
gång gripits därav, i regel ej vill bliva det
kvitt. — — — Så kommer hatet, mänskligt
att se, att blomstra i generationer och kampen
att bölja fram och tillbaka. I den striden ha
de västerländska demokratierna sin givna
plats, och även de kristna kyrkorna, om de
ej vilja förneka sin Mästare...»
Vemodigt tillägger Valentin hur drömmen
om ett fredens rike anses vara en judisk myt.
Ja den är det, eftersom den starkast
formulerats genom profeten från Nasareth, som
upptagit den från Israels profetism, vars bud
han sade sig icke vilja upplösa. Och varje
strävan att förverkliga Guds rike i världen
är därför en strävan i judiskt-kristen
anda — i samma anda som rabbinen Paulus
en gång formulerat i den kristna
demokratiens lösenord: »Här är icke träl eller fri, här
är icke jude eller grek, här är icke man eller
kvinna, utan alla äro vi ett i Kristus.»
Demokrati och pacifism — just vad politiken i
dessa vargatider bäst behöver — äro båda
grenar på den judiska religionens träd, och
det höves oss icke att såga av den gren vi
själva sitta på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
