Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
har icke svikit hans förtroende — den
har bevarat verket oskatt. Hans arbete
fyllde ut hans liv, och när hans liv
slutade, var hans verk färdigt. Det har,
som han lugnt spådde, icke kunnat vittra
sönder; icke heller har någon kunnat smussla
in i det oäkta vara. Ett försök har gjorts,
något mer än hundra år efter poetens död:
en samling elegier och ett brev till Mæcena.s
dykte upp i bokmarknaden under Horatius’
namn. Suetonius, den store kritikern,
avslöjade lätt förfalskningarna: nam elegi
volgares, epistula etiam obscura, quo vitio
minime tenebatur. En författare som aldrig
ens i sina svagaste stunder kan tänkas bli
vare sig vulgaris eller obscurus, kan icke
förfalskas. Han är omisskännlig. Att
Horatius drivit det därhän, är hans storhet;
däri ligger den fulländning som
möjliggjort hans färdiga verks bestånd.
Horatius debuterade vid trettio års
ålder med en samling av vad han själv
kallade. verskåserier, Sermones ■— i Rom rådde
sen länge så ordnade skönlitterära
förhållanden, att poeterna självfallet lade
sin alstring till rätta för diktsamlingar i
bokform. Debutanten presenterar sin konst
och sin person med en viss enveten
frispråkighet, som tydligt går ut på att
både utmana och avväpna. Han hade förut
hållit uppläsningar av valda stycken — det
var, grovt uttryckt, tidens motsvarighet
till vår sed att försökspublicera i
tidskrifter — men endast i en trång och väld
krets; det förefaller ha väckt åtskillig
uppmärksamhet, att denna krets var den som
samlades kring Gaius Cilnius Mæcenas.
Den stormrike etruskiske fursteättlingen
hade aldrig brytt sig om att gå in i
hävdvunnen romersk statsmannakarriär; men
just vid denna tid stod han i den allmänna
uppmärksamhetens mittpunkt som
allbetrodd diplomatisk agent hos Italiens
diktator Cæsar Octavianus; när helst hans
bärstol syntes längs den långa halvöns
stråkvägar, varslade det om ett nytt för-
sök att reparera det ständigt bristfärdiga
samförståndet mellan världsrikets två
herrar — Octavianus och hans äventyrlige
svåger i Östern, Marcus Antonius. Just
en sådan situation är fasthållen i ett
Hora-tiuskåseri, tillkommet ett par år innan
samlingen utgavs och av allt att döma icke
nämnvärt omarbetat för att passa in i
boken. Mæcenas är jämte två andra
diplomater på väg till den konferens i
Brundi-sium, som kom att bli ett viktigt
världshistoriskt datum; på skilda ställen längs
Via Appia samlar han upp sin personliga
stab — men den liknar inte en vanlig
cohors prætoria\ den består av kritiker och
poeter. I Anxur, den vitglänsande
klippstaden, möta Horatius och den grekiske
kritikern Heliodorus; i Sinuessa väntar den
övriga litterära salongen. Och när, efter
ännu en dagsresa,
mulornas klövar klappra i takt mot Capuas
gatsten,
tar Mæcenas motion, men jag och Vergilius somna.
Så gör treenigheten Mæcenas, Horatius
och Vergilius sitt intåg i världslitteraturen
— i kvällningen efter en het dag på
dammvita sydliga landsvägar, med en minnesrik
och halvdöd landsortsstad som
dekoration; det är alldeles stilenligt, att den
spänstige adelsmannen friskar upp sig på
idrottsplatsen, under det de lata och
plebejiska poeterna gå och lägga sig. Att
ständigt ha sådant folk i sitt följe var ett
av Mæcenas’ livligt kommenterade
excentriska drag. Men särskilt måste Horatius’
figur ha stuckit många i ögonen. Det torde
ha mumlats om hans ettrighet och
frispråkighet: åtskilligt som han läste upp
inom den trängre kretsen vore rena
nid-skriverier, som icke skonade någon eller
något. Och han skulle ha haft allt skäl att
hålla tand för tunga. Han innehade en
mycket litet krävande kanslistbefattning i
statskontoret — icke den siste poet, som
haft titel motsvarande kongl, sekter! —
men den hade han fått på nåder; i själva
SH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
