Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v ar Harrie
En diktbok som denna synes först skilja
sig från t. ex. den catulliska endast genom
listigare arkitektonik och nyktrare
personligt temperament. I själva verket vill den
illustrera det nya programmet, sådant
Horatius fattat det. Den ger en rad
uppvisningar i svåra versmått •—■ men icke
något av dem catullianerna använde
(hen-dekasyllaber och haltande jamber har
Horatius aldrig befattat sig med!). Alla
versformerna äro olika slags disticha (utom i
sketchen nr 17, där den dramatiska
dialogversen är given); men just det elegiska
distichon saknas, — elegien har Horatius
också alltid avvisat. I den sista diktgruppen
prövas olika kombinationer mellan
daktyler och jamber (endast i nr 12 enbart
daktyler). Men de tio första dikterna ha
en och samma växling av jambiska
lång-och kortverser, som ger till resultat ett
än lekfullt, än furiöst staccato. Det var
den rytm poeten ville ha trummad in i
folks öron.
Varifrån han har den, talar han
uttryckligen om. Han har börjat sin
lyriska alstring med att söka sig till själva
den grekiska lyrikens urkällor.
Litteraturhistorisk forskning hade just förhjälpt
gamle Archilochos, kondottiären från Paros,
till förnyat liv i allmänna medvetandet
efter 600 år. Kanske Horatius i sina svåra
ungdomsupplevelser känt sig ha något
gemensamt med den desperate och fredlöse
niddiktaren, som fick rang av den grekiska
lyrikens fader; om katastrofen vid Philippi
talar han alltid i Archilochoscitat. I varje
fall har han redan med den första
diktbokens titel gett uttryck åt sin övertygelse,
att den stora lyrik han ville skapa åt Latium
måste börja med en latinsk Archilochos.
Därför har han också bemödat sig om att
hela tiden vidhålla det aggressiva tonfall
och den polemiska turnering av motiven,
vari de tongivande esteterna sågo den
archilochiska poesiens särmärke. Men ännu
var han icke färdig till denna del av sitt
verk. I Jamberna skiner det nakna
programmet alltför tydligt igenom, och å
andra sidan var poeten ännu icke alis så
frigjord som han själv trodde från det
hellenistiska stämningslivets motivkretsar.
För det slags lyrik, som skulle bevara hans
namn, var ungdomshumöret till hinders;
för att bli poet måste han bli en äldre man,
med friare och lugnare ställning gentemot
liv och konst. Det horatianska vinet
smakar i den första diktboken ännu lite fränt
och otillräckligt lagrat: det krävdes ännu
år av ro och samling, för att det skulle
mogna till sin fulla arom.
Ett vittnesbörd om att lugnet redan
inträtt —• för Rom och för Horatius — ger
den andra kåserisamlingen, som bör ha
utkommit något efter Jamberna. Det är
en harmonisk, nästan oförarglig bok.
Visserligen konsulterar han i inledningsdikten
den store juristen Trebatius om risken att
bli stämd för nidskriverier [mala carminà)
— men endast för att framlocka det vitsiga
svaret, att det inte har någon fara, så
länge han endast gör goda poem (bona
car mina). I själva verket ha de påstridiga,
lite irriterade deklarationerna nu
försvunnit liksom de polemiska utfallen: kåsören
är icke längre nödgad till självförsvar. På
sin höjd ser han sig tvungen att skarpt
undanbe sig alla försök att pumpa honom
om storpolitik eller använda honom som
mellanhand för suppliker till Mæcenas;
från kannstöpare och intriganter torde han
nog aldrig ha fått frid. Vidare äro de åtta
kåserierna inte alis så brokiga och ojämna
som i första samlingen: boken är
planlagd som en enhet och byggd efter det
strängaste symmetriska schema Horatius
någonsin använt. I nr 1 uppträder
Horatius som klient hos Trebatius, i nr 5
Odysseus hos Teiresias; nr 2 och 6 ge ordet åt
var sin lantlige visman, Ofellus resp.
Cervius; i nr 3 och 7 blir poeten tenterad
enligt stoisk metod, ena gången av
Dama-sippus, andra gången av Davus; nr 4 och 8
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
