Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hora t i ti s
handla om kalasmat. Detta sista är ett
alldeles nytt intresse hos den sobre
Horatius, som så gärna dröjer vid sin lätta diet,
sin kål i olja, sina bönor, sin cikorésallad
och sin lättsmälta malva; det blir aldrig
annat än en episod, men griper här
omkring sig runt om i kåserierna; tydligen
har han velat försöka sig i den just då
populära parodiska genre, där man behandlade
kokkonsten i den höga lärodiktens stil.
Ett av försöken blev ett datum i
litteraturhistorien: berättelsen om den rike
Nasi-dienus’ triumfer och bedrövelser som värd
för Mæcenas med sällskap; Nasidienus
blev direkt förebild för Petronius’
Tri-malchio och därmed för
uppkomlingstypen hos alla tiders satiriker. Ett
episodiskt strandhugg in i ett gängse maner är
också den muntra offenbachiaden om
Teiresias, som i Hades undervisar Odysseus
om tekniken att lisma sig till en plats i
rika farbröders testamenten.
I de andra styckena möter den mogne
och färdige Horatius. Han har fortfarande
ett gott öga till de stoiska dygdelärarna,
och han väljer med omsorg ut sina två
representanter för sektens frälsta skara. Där
är f. d. antikvitetshandlaren Damasippus,
som blev omvänd från självmordstankar
efter sin bedrägliga konkurs, när en stoisk
gatupredikant i sista ögonblicket påvisade
för honom hurusom hans kreditorer betett
sig, ur filosofisk synpunkt, lika dåraktigt
som han själv ■— genom att ge en figur
av hans sort kredit; och där är betjänten
Davus, som begagnar sin yttrandefrihet
vid saturnalierna för att läxa upp sin herre
med stöd av den myckna visdom han har
snappat upp hos filosofen Crispinus’
portvakt. Bägge veva upp lärans huvudstycken
i hisklig fart och med en svada, som avser
att verka oändlig och bringa till förtvivlan.
Men det nya är, att de på samma gång bägge
ha rätt i det mesta: de användas som
verktyg för den horatianska självironien, som
framgent är med i ali hans dikt, fin och god-
lynt och vaken. Så fort de stränga herrarna
komma till den personliga tillämpningen,
måste poeten ge sig. Ja, nog är han lat
ändå; nog brusar han upp i onödan; nog
inlåter han sig på dumma äventyr; nog
är det sant att han slutar deklamera om
enslighetens behag, så fort han blir bjuden
på middag nånstans; nog fjädrar han sig
något litet över att umgås med Mæcenas;
nog kan det hända, att han längtar från
staden till landet och sen från landet till
staden ... O maior tandem parcas insane
minori! Likväl menar han nog, att han
aldrig på allvar svikit troheten till landet.
Den stora händelsen, som gett hans liv
trygghet och stadga, är nämligen just att
han blivit lantbo. Mæcenas har bestått
honom just vad han erkänner sig ha drömt
om: en liten gård i lä av Sabinerbergen,
med fruktträdgård, en klar och ymnig
källa, lite ollonskog med inslag av järnek,
lagom med odlad mark; där kan han vara
sin egen, isolera sig, samla sig, läsa, skriva,
drömma. Gården blir hans hem och borg,
hans fasta punkt och ständiga, ointagbara
operationsbas. Han har också tillgång till
gott sällskap därute. Ofta nog kommer
grannen Cervius in för att prata bort en
regnväderskväll. I hans mun lägges
historien om stadsråttan och lantråttan:
Bondråttan bjöd en gång en råtta från staden på
middag
i sitt torftiga hål, en kamrat från ungdomens
dagar.
Butter var bonden och mån om sitt, men hans
gästfrihet rådde
på hans naturliga snålhet: han knusslade ej på
kalasmat.
Ärter serveras, som sparats i åratal, finaste havre,
därtill torkade bär; och värden trugar med fläsk-
svål,
flera avgnagda bitar, i hopp att med matsedelns
mångfald
egga sin grättne gäst, som tycks knapra endast för
syns skull,
under det husfadern själv från sin plats i det
festliga bosset
spisade agnar och gräsfrö och avstod åt gästen
det andra.
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
