Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hor a tiu s
Inledningsdikten hade ställt andra
kåserisamlingen under Octavianus Cæsars skydd
— visserligen med en skicklig turnering,
som en gång för alla fritar poeten från att
besjunga Cæsars bragder eller ens ge
honom samma hedersplats som Scipio
Æmi-lianus intagit i Lucilius’ kåserier; i det
korresponderande stycket nr 5 inflätas en
Teiresiasspådom, som hyllar segraren och
världshärskaren av Æneas’ ätt. I den första
samlingen hade däremot Octavianus
endast nämnts en enda gång i förbigående
och utan någon biton av hyllning. Efter
Actium —■ men också först då ■— har
Mæcenas’ vän tagit steget ut att uttryckligen
acceptera Cæsars värld. Vad som vann
Horatius åt Augustus, var fredsverket; det
hade utförts blodigt och kallblodigt, men
dess fullbordan kändes som det mirakel
världen i plåga ropat efter i hundra år —
och som sen femton år ingen längre vågat
hoppas på. Den tydligaste av alla poeter
blev en högt skattad vinning för den
ogenomträngligaste av
alla stora härskare.
Vad som varit
Mæce-naskretsens litterära
program,
tillgodogjorde sig riksbyggaren
som ett led i det stort
planerade och
hänsynslöst genomförda
arbetet att pånyttföda en drömd
gammalromersk guldåldersanda, som skulle
i sig upptaga det hellenska arvet av
vettighet och mänsklighet och besjäla
ett nytt Rom, i sin egenart
jämbördigt med Athen. Och poetens konst kom
att andas allt friare och röra sig allt
spänstigare, i samma mån han växte in i den nya
livsformen och den stora uppgiften.
Horatius har klarare och fastare än någon annan
utformat den augusteiska idealbildningen:
han kom att känna sig engagerad i den
med sina innersta och bästa krafter. Men
hovpoet vägrade han att bli. Sin person
värjde han även framgent mot monarken,
taktfullt men vaksamt — fastän de
umgingos och trivdes i varandras sällskap.
Octavianus Augustus gjorde sig besvär
med att söka erövra människan Horatius,
men förgäves; det styrker Suetonius med
brevutdrag. I ett av dem fälles ett
skämtsamt yttrande med ett stänk av maktens
ensliga vemod: »Skäms du då för att inför
eftervärlden synas ha
varit min vän?» Att
den värnlöse poeten
utan. något socialt
rotfäste avlockat den
förste och störste
kejsaren denna
reflexion, är ett av hans
distinktionstecken.
Augustus.
Ny Carlsbergs Glyptotek.
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
