Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
från himlen står vid deras sida och viskar
ett ord i deras öra, och om de förstummas
av tacksamhet och ödmjukhet över vad de
förnummit, ger han dem en ängel, som
leder dem fram år efter år på deras svåra
väg att fånga och famna ett väldigt stoff,
för tungt att bäras av en dödlig ensam, ända
tills verket är färdigt och ängeln försvinner,
ännu i sista ögonblicket välsignande sin
skyddsling.
Och om så är — och nog tror jag det — hur
skulle den hebreiske guden kunnat
underlåta att sänka sig ner till den tyske skalden,
när han i nattens timmar fylldes av visioner
och tal från människors munnar, som levat
kanske för 4 000 år tillbaka i tiderna och
väntat på att än en gång få träda fram för
våra ögon och höras av våra öron? Varelser
som levat hela sitt liv i ständig samvaro med
denna sin gud, trott på honom som man
bokstavligen tror på ett högre, ett bättre väsen,
talat med honom . . . för att lovprisa och
utfråga, men även för att banna och förvånas
över honom. Till det mest underbara i denna
underbara roman om Jaakob och Jaakobs
söner hör själva samspelet mellan
människor och guden, framför allt mellan
Jaakob och hans gud. Här har Thomas
Manns skildringskonst nått fram till en
gra-tiös skälmskhet, parad med ett verkligt
bibliskt djupsinne, som kanske är enastående
i världslitteraturen. Så länge har han umgåtts
med det väldiga stoffet och dess figurer, att
han själv blir till en skapare av legender, i
skönhet och djup tävlande med själva
urbilderna.
Det finns några andra romaner ur
efterkrigslitteraturen, vilka ävenledes på ett genialt
sätt fördjupat sig i gångna tider och med
rätta vunnit stor berömmelse. Det är Sigrid
Undsets två stora historiska
medeltidsromaner, och fastän inte heller de ha särskilt
mycket material att bygga på, ligger dock
själva tiden oss närmare och förefaller oss
vara lättare att gripa tag i. Vad de sakna,
det är humor, en gåva som ingen vänlig fe
lagt i Sigrid Undsets vagga. Eller skulle den
geniale hanseaten från första stunden han
koncipierade sitt verk ha förnummit, att det
judiska folket och dess historia helt enkelt
inte kan gestaltas utan denna gudagåva,
därför att folket självt fått den i arv av sina
gudar och sina fäder? I så fall får han förlåta,
om man med hjälp av den så omtyckta
och omstridda rasforskningen uppställer den
frågan, om hans nordtyska blod inte
uppblandats en gång i världen av den humor,
som genomsyrar den europeiska kulturen i
det ögonblick den judiske konstnären tar vid
och tolkar mänsklighetens sagor och öden,
han må nu heta Heine eller Offenbach. Ty
vad han åstadkommit i sin nya romanserie,
det är humor i allra djupaste mening, blott
antydd i Buddenbrooks och Der
Zauber-berg, det är det stora leendets allvisa
tolkning av mänskliga passioner och svagheter.
Och hur förtvivlad än den åldrige Jaakob är
och visar sig, när han erfar budet om Josephs
försvinnande, finns det dock i hans
sorge-betygelser och beteende mot de skyldiga
sönerna kvar en rest av bister humor, som
kanske inte han själv eller hans omgivning
vet något om, men väl den store
sagoberättaren Thomas Mann, som manat fram
honom, hans söner, hans hustrur och den sköne
bortskämde och alltför pratsjuke Joseph.
Hur fjärran än denna epok, dessa människor
synas oss, hur mästerlig och oöverträffad än
själva inlevelsen ter sig, på ett eller annat vis
äro vi dock alla i släkt med den!
Den tyska litteraturens andre stormästare
på epikens område har för ett och ett halvt
år sedan, på själva nyårsnatten, frivilligt
gått ur livet . . . Frivilligt? Hos Jakob
Wassermann fanns nog icke mycket av
frivillighet, i ovanlig grad tycktes hela hans liv och
gärning vara bestämd av ödets starka och
fruktansvärda makter. I motsats till sin
nordtyske broder kommer han ur ett fattigt
småborgerligt hem i Sydtyskland och har
blott med yttersta ansträngning förmått
kämpa sig lös ur den tryckande miljön och
fram till sitt diktarkall, han har det judiska
lynnets hela tyngd och svårmodiga allvar,
men mycket litet av dess satir och sorglöshet.
Hans sista verk bildar en trilogi med
fristående delar, den börjar med Fallet Maurizius,
går fram över Etzel Ander gast till Joseph
Kerkhovens dritte Existenz, som aldrig fick
den sista överarbetning och det företal
författaren ställt i utsikt. Men binder man
samman trilogin med romaner sådana som
»Christian Wahnschaffe», »Das
Gänsemänn-chen», »Casper Hauser», så frågar man sig,
om ej de ha ett minst lika högt och väl att
märka ideellt värde för världslitteraturen som
Grazia Deleddas eller Sinclair Lewis’ verk.
Reflexionerna göra sig själva.
Fallet Maurizius skildrade ett enstaka rätts-
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
