Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny tysk prosadiktning
fall, men i grund och botten var det den
europeiska rättens idé belyst från olika sidor, som
bar det monumentalt byggda verket, på
samma gång ett av de mest värdefulla
bidragen till kampen mellan en i byråkratiska
former stelnad generation och en ny, som
med ali makt bröt fram och var nära att
förlyfta sig. Den unge hjälten Etzel
Ander-gast återvänder i den andra romanen några
år äldre, med en rik fond av erfarenheter
från olika skikt, född till att bli ledare men
i högsta grad i behov av stöd från den äldre
generationen, och hans stora förebild och
ledare blir läkaren och professorn Joseph
Kerkhoven, Wassermanns mest storstilade
människa, som kommer att gå till
eftervärlden som representant för den europeiska
människans högsta strävan att rädda just
denna europeiska människa från undergång.
Han misslyckas visserligen i sitt
ledarskap, men det beror på den erotiska
konflikten mellan Etzel och hans andra maka
Marie, en konflikt som hade kunnat
undvikas, om Kerkhoven icke förgätit sin
närmaste omgivning för att helt och hållet gå
upp i sitt kall. Eller är det kanske snarare
Etzel som misslyckas, när han på detta vis
förråder sin mästare? Det är tragiskt nog,
att just denne högt begåvade Etzel med
möjligheter att växa ut till en människa av det
förnämsta slag skall ha blivit Wassermanns
sista ungdomliga skapelse. Inte heller i den
sista romanen får man veta något bestämt
om vad som blivit av honom. Men — om en
sådan gestalt icke håller måttet i själva
karaktärsbrytningen, så vem då? Det är
något viktigt som inte går jämt upp i denna
tolkning och som försvagar den stora
romanens betydelse. Eller skulle Wassermann ha
kommit till insikt om att den nya människan,
sådan han drömt sig den, icke kunde födas
på tysk botten? Det utesluter inte att
särskilt den första delen, den som skildrar
Kerk-hovens utveckling från en vanlig läkare till
en genial sådan och sammanträffandet med
den från tropikerna hemvände dödssjuke
Irlen, tillhör det mest sublima han skrivit.
Jag säger sublima, därför att jag inte kan
finna ett annat ord för det högsta denne
berättare och tydare av de yttersta tingen
skänkt oss.
I den sista romanen har Kerkhoven
begränsat hela sin verksamhet, han och hans
maka tar i sitt hem emot vissa personer som
söka upp dem, barn och vuxna, och snart
Jakob Wassermann.
nog blir detta hem en vallfartsort för många
trötta varelser, som inte längre kunna lösa
sina problem. Visst inte blott sympatiska
och storslagna utan även ganska tvetydiga,
som till exempel den store pamflettskrivaren,
han som alltid levat i roller och som till
förebild har ingen annan än Maximilian Härden.
Joseph Kerkhoven går nämligen andra
vägar än vanliga dödliga, han söker ständigt
och jämt efter det själiska fröet till allt
vad sjukdom heter, då han är fullt övertygad
om att det är själslivet som i främsta
rummet tagit skada av allt vad till kultur och
civilisation hör, och var helst han i
forskningen träffar på motsvarande åskådningar
är han den förste att taga del av dess resultat.
I sin »tredje gestalt» har han nästan
utplånat sitt privata jag, och därför kan
samlivet med den högt stående Marie ändock
aldrig bli vad det en gång var. Den patient, om
man får begagna det utslitna ordet när det
gäller en Kerkhovens praktik, som intresserar
honom starkast, är författaren Alexander
Herzog, åt vilken Wassermann ägnar större
utrymme än åt Kerkhoven. Det vill säga, om
man lyssnar noga till vad diktaren vill säga
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
