Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David M ar cu s
oss i sitt sista verk, så förnimmer man allt
starkare och starkare, att Alexander Herzog
är författarens andra jag, att han för första
gången lämnat en mycket utförlig, ohöljd
framställning av sitt öde, att han i Alexander
Herzogs gestalt har skildrat sig sådan han
var och i Joseph Kerkhovens sådan han helst
skulle velat vara . . . idealbilden av sig själv,
som varje högre stående varelse går och bär
inom sig och som nog är av mera sann och
gudomlig art än den jordiska figur som
presenterar sig för sin omgivning.
Det är därför helt naturligt, att de två
personerna oemotståndligt dras till varandra . . .
Från olika fronter ha de angripit det stoff
som heter verkligheten, den ene som
vetenskapsman, den andre som skald. Men även
vetenskapsmannen är skald i djupaste mening,
även han är en man för vilken intuitionen och
inspirationen spelar den största rollen vid
sidan av den exakta iakttagelsen av
fenomenen. Skalden återigen försöker i Alexander
Herzogs förklädnad att reda upp livets och
främst sitt eget livs härvor även med hjälp
av en mycket grundlig analys av fakta. Han
har på väg till berömmelse råkat ut för en
kvinna, Ganna, som blir hans öde i högsta
potens, och ännu efter många år och efter
att han lärt känna en annan kvinna av vida
högre värde, blir han aldrig riktigt fri från
hennes mer och mer fruktansvärda grepp om
hela hans andliga och materiella person. Det
visar sig nämligen i det ögonblick det blir
fråga om en mycket välmotiverad skilsmässa,
att Ganna vid sidan av sina ideelt
högtflygande intressen förmår utveckla en girighet,
vilken så småningom antar gigantiska former,
att hon inte längre skyr några som helst
medel för att driva en sannskyldig
utpressningsprocess mot sin make, som råkar i allt större
förlägenhet ju flera advokater hon hetsar mot
honom. Man frågar sig till slut, om hon är
sinnessjuk eller blott en djävul i kvinnohamn,
i mycket en släkting till den en gång så
beryktade Strindbergskvinnan. Det händer nog,
att alla dessa avslöjanden snudda allt för
nära privatlivets gränser, men de torde vara
nödvändiga för att förklara Alexander
Herzogs själiska sammanbrott och Kerkhovens
utomordentliga bemödanden att bispringa
sin dubbelgångare.
Vid sidan av denna huvudhandling har
Wassermann strött in en hel rad episoder,
vilka på ett lika övertygande sätt och med
den största psykologiska skärpa rulla upp
det ena människoödet efter det andra, och
alla sysselsätta Kerkhovens till synes
outtömliga krafter. Det är endast han själv som
vet, att han bär på en ovanlig, obotlig
sjukdom, som efter en begränsad tid skall förinta
även hans själ och ande, som helt och hållet
offrar sig för sina medmänniskor. Den store
osjälviske själsläkaren, se där Jakob
Wassermann storslagna svar på det tyska folkets
allt ivrigare rop på den nya människan, varom
mera strax! När han når som högst, få hans
ord en profetisk storhet och en vid horisont
öyer sig, som det knappast torde finnas
maken till i hela den europeiska litteraturen av
i dag. Det är sant, att den amerikanska
romandiktningen nått längst i konsten att
skildra sin samtid, den har med stor skicklighet
förvaltat den anglosaxiska traditionens bästa
egenskaper, den står vad teknisk färdighet
beträffar utan fråga högre än den tyska
romanen, men när det gäller att loda det rent
andliga djupet hemför den tyska romanen
segern med Thomas Mann och Jakob
Wassermann, representanter för en äldre kultur som
de äro. Och om också Wassermanns grubbel
mai sönder den konstnärliga formen i det
sista verket, ta vi ändå mycket hellre detta
än ett dussin välskrivna romaner. Ty
Wassermanns stora, djupt gripande bikt innehåller
så oändligt mycket av vår egen själs väl och
ve, den uttrycker det vi innerst ana och känna
men icke ofta förmå formulera. Den är en
bok för livet, och med detta ord ta vi ett
vemodigt avsked från denne store skriftställare,
vars tolkning av vår tid vi behövt i högre
grad än någon annan.
Ännu femton år efter krigets slut kan man
tala om krigslitteratur i Tyskland, fastän det
synes som om ämnet äntligen skulle vara
uttömt, sedan det behandlats på ett sätt som
kom en hel värld att lyssna. Detta är ett nog
så typiskt tecken för hela den tyska
mentaliteten: man kan inte, även om man innerst
vill, komma bort från den stora, den
förskräckliga upplevelsen, som betecknar ett slut på
en ganska lång epok från 1870-talets
efter-romantik över till den i detta land ovanligt
senfödda naturalismen och begynnelsen till
en ny, vars förnämsta signum tyckes vara
kaos. Det finnes skildringar av sådant slag
som »Der Baum von Cléry» av J. von der
Goltz, en mycket begåvad författare, som en
gång skrev ett bra drama från Fredrik den
stores ungdom, men som tydligen inte lyckats
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
