Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny tysk prosadiktning
till kvinnan, som han behandlar med en
improvisators hela obundenhet och med en
hänsynslöshet utan gränser, ända tills han efter
långa år återfinner sin barndoms kamrat,
som han efter stora svårigheter kan förmäla
sig med. Men inte heller nu kan han övervinna
sin egocentriska läggning; trots sin stora kärlek
till den adliga Christiana, ett praktfullt
exemplar av kvinna, kan han inte finna sig till
rätta med sin roll, och när det åtrådda barnet
icke har liv, brister allt sönder. Men sällsamt
och ologiskt nog är det Christiana som går
ifrån honom. Det är ingen lösning, man känner
att Fallada inte tänkt igenom hela det stora
komplexet, att han låtit överraska sig av
sin stora inspiration och till slut strandat i dess
bränningar. Det är mycket synd, ty det finnes
kapitel som stå på höjden av modern
berättarkonst, skrivna med blod och en
utomordentligt intensiv fantasi, kapitel där han
övervunnit ali onödig bredd. Men på ett eller annat
vis bär den stora romanen bud om hela den
oroliga situation under vilken den skrivits
ner, och man bara tänker: Ack, om du hållit
på ett år till med just denna roman, som
kanske är den mest typiska för den sista
generationen, också därför att den inte är färdig.
En paradox. Ja, en berättigad sådan, men
en paradox av det obehagliga slaget är en
annan roman, som även tillhör denna grupp,
av Alfred Brust, som debuterade med en
talangfull roman från Ostpreussen, men i
»Festliche Erde» spårat ur på ett sätt, blott
tänkbart hos ett folk så obalanserat som det
tyska under dessa år. Förlaget förklarar, »att
tillvarons dualism uppenbarad hos könen
finner sin gudomliga enhet i det elementära
äktenskapet». I så fall föredrar jag nog att
läsa van der Veides ryktbara bok om det
fulländade äktenskapet. Alfred Brusts
skildring av hur två människor råkas i ödemarken,
i en hydda, utan att ha en aning om vem de
råkat ut för, är på en gång så barnslig och
osmaklig att man bara frågar sig, hur en
förläggare är i stånd att ens drömma om att
ge ut ett sådant missfoster.
En annan känd prosatör, Hermann Eris
Busse, har skrivit en roman »Hans Fram» med
den betecknande undertiteln »Das deutsche
Gesicht». Även den är snarast ett symptom,
ett ärligt försök att fånga det som blott ett
geni som Hans Grimm förmår. Jag vet inte,
om denna jagroman skall vara av
självbiografisk art, den strandar i alla händelser på
att författaren icke mäktar gestalta männi-
skor, som leva vidare i vår fantasi, och den
har inte heller de typiska drag dess
författare drömt om.
Som i de flesta tyska romaner spelar
kriget in i »Hans Fram», och det är också fallet
med en berättelse av Ernst Wiechert, »Die
Majorin», som intar en ställning för sig,
avsides från de andra. Det är inte utan att die
Majorin verkligen har en frändskap med vår
berömda majorska hos Selma Lagerlöf. Även
denna nya majorska regerar ett gods, men
hon är mycket mera stillsam och inåtvänd
än hennes värmländska frände, och hela
romanens styrka är den dämpade tonen, den
lyriska innerligheten, med vilken även den
från kriget hemvände »jägaren» (tänk på
Knut Hamsun) är uppfattad. Läser man bok
efter bok ur den till antalet stora skörden,
stannar man i begrundan inför en dylik roman
och tror att den kommer att bestå.
Det är mindre underligt, att en och annan
vänder sig till förflutna tider, kanske även
för att finna en förklaring på hur nutiden
blivit sådan den är. En ursprungligen social
författare och som sådan översatt till svenska,
Günther Birkenfeld, har utvecklat stor flit
och även talang för att på ett realistiskt sätt
förklara den unge Augustus’ kamp om
makten. En i hemlandet mycket uppburen
författare, H. F. Blunck, har bland annat
skrivit »Die grosse Fahrt», en skildring från
Island under 1500-talet, frisk och kraftig i
tempo och stil men väl hastigt hoptimrad,
och en roman från istiden, »Gewalt über das
Feuer», om hur en man uppfinner elden och
övertar ledningen av människohorderna, vilka
hittills styrts av mödrar. Ett slags
mytologisk tolkning av hur ett ariskt folk uppstod,
men säkert inspirerad av Johannes V.
Jensens motsvarande gletscherfantasier,
visserligen präglade av en viss storhet, men i
grund och botten dock fria spekulationer
över ett dunkelt tema.
En kärleksroman av ganska originellt slag
är »Erinnerung an eine Liebe» av den kände
Arnolt Bronnen, historien om hur en ung
man utan arbete och pengar anstränger sig
av alla krafter för att vinna dottern till en
Berlinmiljonär, som motsätter sig partiet
med ännu större kraft och med det
resultatet, att dottern begår självmord, en i sin
enkelhet mycket trist, tidstypisk och
välskriven liten historia. På sidan av alla riktningar
står också en fin poetisk historia om två
gossars svärmiska kärlek, »Die Knaben und
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
