Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Richard Aldington. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. B ena z
betydelse i ett samhälle, där klass står rustad
mot klass och de politiska och ekonomiska
intressekonflikterna avgöras genom helt andra
vapen än granna fraser. Han t. o. m.
betvivlar deras raison d’étre: »Om alla ett lands
konstnärer och författare plötsligt
utplånades genom någon Egypti farsot, någon
rättvis hämndens ängel, skulle de flesta
människor vara totalt omedvetna om att de lidit
någon förlust1 . . . Om jag vore miljonär,
skulle det roa mig att ge 500 pund om året
till några stolta konstnärer — med villkor
att de höll mun.» »Hålla mun» — en
be-hjärtansvärd tanke onekligen i en tid av
fantastisk publicitet ocli skrivklåda! Men vad
nyttar det att täppa till munnen på några
hundra litteratörer i varje land, om den
allmänna sinnesarten förblir sig lik? En kritik,
som enbart eller övervägande tar sikte på
en nations intellektuella manifestationer eller
yttre levnadsvanor, lämnar det väsentliga
— dess livsinställning och moral — ur
räkningen. Aldington vet detta bättre än någon.
Också riktar sig hans angrepp, som vi sett
(i motsats till Lawrences och andras), ej
mot vissa begränsade områden av nationell
försumlighet och efterblivenhet, utan mot
alla: hans satiriska samhäll spanorama är
på samma gång en kritisk framläggning av
de stora bakomliggande sociala och
folkpsykologiska faktorerna. Resultatet kan kort
uttryckas med en anspelning: »Something is
rotten ...»
Ur allt detta löser sig bilden av en i
grunden förtroendefull, varm och entusiastisk
personlighet, som under trycket av
upprivande erfarenheter utvecklat ett slags andra
natur full av hätskhet, människoförakt,
cynism och världsleda. Samtiden erbjuder
åtskilliga exempel på hur dylika psykoser
hos andligen högtstående individer lett till
ett fanatiskt anammande av en eller annan
politisk ytterlighetsdoktrin, som skänker dem
en ersättning för deras kränkta ideal och
underminerade livstro. Aldington hör ej till
dessa, kanske lyckliga fall. Vad han lever
1 Några år tidigare kom Valéry till ordagrant
samma slutsats — från andra premisser, men under
intryck av samma ironisk-pessimistiska
grundstämning: »De utsöktaste konstverken, linjernas
invecklade spel, känslan för språkets finaste skiftningar
och harmonier, vissa matematiska spetsfundigheter,
behovet av pålitliga metoder i den psykologiska
analysen — allt detta är så att säga ett privat
intresse för en handfull individer. Om dessa försvunne,
vem skulle märka förlusten, hur stor den än vore?»
för i innevarande stund är svårt att säga.
Helt enkelt för sin konst kanske, för den bittra
tillfredsställelse en klarsynt iakttagare kan
finna i vetskapen om sitt eget oförvillade
omdöme? De nya
världsförbättringsevange-lierna lämna honom likgiltig. Han är varken
demokrat eller hakekorsare. Han sneglar
inte åt Ryssland: »Jag tror kommunismen i
praktiken är gemen humbug. Jag tror inte
på klasskampen. Jag hatar den, som jag
hatar allt krig och mördande. Proletariatets
s. k. diktatur är en sådan grov svindel att
bara proletariatet kunnat sluka den. I
praktiken är den en diktatur av en klick
samvetslösa och kvasivetenskapliga vettvillingar,
som sträva att förvandla samhället till en
öken av tristesse.»
Och framtiden? Han väntar sig ingenting
av den heller. Tvärtom menar han att det
gångna århundradets — det »stupida
1800-talets», som en fransman kallat det, det »stora
lögnseklets» (Lawrence) — »enfaldiga optimism
och bornerade, vetenskapliga dogmatism» i
förening med massornas skenkultur måste leda
till att vårt släkte under de närmaste
generationerna går ytterligare tillbaka mot
»medelmåttighetens barbari». Han gör inget
undantag för sitt eget land i denna tröstlösa
framtidstavla. En Lawrences rancune mot
det klanstyrda örike, där han föraktade att
känna sig som medborgare, — detta »skal»,
denna »halvtomma varelse, som varken kan
ge eller ta», — har sin motsvarighet i
Alding-tons respektlösa gyckel med »den imaginära
enhet, som kallas Britannia». »Imperie-tanken»
har ingen hänförd bekännare i den som
skrivit följande (i ett privat brev): ». . . jag
tror England gjorde klokt i att samla sig
på att bli en liten trevlig andraklassmakt, som
det var innan 1800-talets vansinniga
inflation. Detta innebär naturligtvis
befoknings-minskning, upplösning av riksenheten
(varför inte ge Australien till tyskarna t. ex.?),
avskaffandet av snobbkulturen och
åtminstone une poule au pot le dimanche för alla.
Jag tror detta enkla program vore att
föredra framför ett stort dramatiskt skeppsbrott,
där alla uppföra sig tappert (som alltid),
musiken spelar ’Närmare, Gud, till dig’ och
Hans Majestät gör honnör på
kommandobryggan, medan någon hög dignitär delar ut
cigarrettfodral till alla förtjänta personer.»
En så ursinnig angreppslusta, som väljer
sina offer till synes utan åtskillnad, har väckt
en viss undran om hans syften. Man frågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
